Kirikou och vilddjuren 2005

Familj Animerat
Frankrike
75 MIN
Franska
Kirikou och vilddjuren poster

Synopsis

Morfar, som sitter i sin blå grotta, förklarar: den första berättelsen om den påhittige pojken Kirikou, den om den elaka häxan, var för kort. För Kirikou har åstadkommit fler bra saker som är värda att komma ihåg. Till exempel om hur Kirikou blev trädgårdsmästare, detektiv, krukmakare, handelsman, resenär och läkare och hur han alltid var den minste och den modigaste av alla hjältar.
Ditt betyg
2.4 av 52 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Kirikou et les bêtes sauvages
Biopremiär
23 mars 2007
DVD-premiär
18 juli 2008
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Triangelfilm
Åldersgräns
7 år
Längd

Recensent

Katarina Michnik

1 januari 2008 | 00:00

Främst för barn

Min övertygelse har länge varit att för att en barnfilm skall kunna benämnas som den ultimata inom sin genre, måste den uppfylla två kriterier. För det första skall den roa sin unga publik. För det andra skall den roa de myndiga följeslagarna. De senaste åren har det producerats en mängd filmer, vilkas skapare gjort sitt yttersta för att deras alster skulle behaga båda åldersgrupperna.

Men ”Kirikou och vilddjuren” är något helt annat. Och då syftar jag inte på att den saknar amerikanskt västerländska drag, även om det är sant. Utan den största och viktigaste skillnaden mellan denna film och den genomsnittliga barnbiorepertoaren i Sverige är att den förra är gjord med tanke på barnen, uteslutande. Därför bör ”Kirikou och vilddjuren” benämnas som en äkta barnfilm.

Intrigmässigt är den en relativt fristående fortsättning på ”Kirikou och den elaka häxan”. Detta betyder att det inte är nödvändigt att se föregångaren för att förstå uppföljaren, men att det förmodligen underlättar en hel del om man gör det. För den oinvigde kan jag berätta att ”Kirikou och vilddjuren” handlar, precis som den tidigare filmen, om den lilla pojken Kirikou som bor tillsammans med sin mamma i en liten by, vars existens hotas av traktens elaka häxa Karaba. Av ren illvilja utsätter hon byns invånare för diverse faror och det är endast Kirikou som har förmågan att avstyra angreppen.  

Att berätta vem Kirikou är, är något komplicerat. Närmast sanningen tror jag dock att jag kommer, om jag beskriver honom som en överintelligent och ovanligt stark pojke av obestämd ålder som storleksmässigt påminner om en minibebis. Kanske låter det lite underligt, men ihågkommas bör att detta bara är en saga. Vilket i sin tur för mig in på frågan om det som vuxen recensent överhuvudtaget är möjligt att fälla ett rättvist omdöme om en riktig barnfilm.

Nåja, en argumentation om detta platsar inte riktigt i min recension. Men med tanke på att jag är ungefär 20 år äldre än den tilltänkta åskådaren, skulle det förmodligen klinga falskt om jag tvärsäkert sa att filmen är spännande, att komikinslagen är skrattalstrande och sensmoralen lagom övertygande. Därför nöjer jag mig med att diplomatiskt säga att jag tror att det genomsnittliga barnet kommer att lämna biografen leende och ivrigt pratande, tillsammans med en lätt nostalgisk, bitvis trött och nöjd vuxen. 

För ”Kirikou och vilddjuren” har de egenskaper (inget våld, barnvänlig musik och ett framlyftande av snällhet och osjälviskhet som viktiga karaktärsdrag) som de vuxna tror sig komma ihåg från sina barndomsfilmer och som de därmed ser som lämpliga för sina avkommors sinne.

Att denna film är betydligt mer barnvänlig än vuxenvänlig påverkar inte betyget. Vi vuxna har ju så många andra filmer att roa oss med. Varför skall vi då beklaga oss när någon enstaka film inte är vuxenanpassad? Alla barnfilmer behöver och skall inte vara ultimata, det behövs några äkta också.

| 1 januari 2008 00:00 |