Kirikou och vilddjuren (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Morfar, som sitter i sin blå grotta, förklarar: den första berättelsen om Kirikou, den om den elaka häxan, var för kort så det var mycket vi aldrig fick berätta. För Kirikou har verkligen åstadkommit bra saker som det finns all anledning att komma ihåg. Och sedan berättar morfar om hur den påhittige Kirikou blev trädgårdsmästare, detektiv, krukmakare, handelsman, resenär och läkare och hur han alltid var den minste och den modigaste av alla hjältar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KIRIKOU OCH VILDDJUREN

Främst för barn

Min övertygelse har länge varit att för att en barnfilm skall kunna benämnas som den ultimata inom sin genre, måste den uppfylla två kriterier. För det första skall den roa sin unga publik. För det andra skall den roa de myndiga följeslagarna. De senaste åren har det producerats en mängd filmer, vilkas skapare gjort sitt yttersta för att deras alster skulle behaga båda åldersgrupperna.

Men ”Kirikou och vilddjuren” är något helt annat. Och då syftar jag inte på att den saknar amerikanskt västerländska drag, även om det är sant. Utan den största och viktigaste skillnaden mellan denna film och den genomsnittliga barnbiorepertoaren i Sverige är att den förra är gjord med tanke på barnen, uteslutande. Därför bör ”Kirikou och vilddjuren” benämnas som en äkta barnfilm.

Intrigmässigt är den en relativt fristående fortsättning på ”Kirikou och den elaka häxan”. Detta betyder att det inte är nödvändigt att se föregångaren för att förstå uppföljaren, men att det förmodligen underlättar en hel del om man gör det. För den oinvigde kan jag berätta att ”Kirikou och vilddjuren” handlar, precis som den tidigare filmen, om den lilla pojken Kirikou som bor tillsammans med sin mamma i en liten by, vars existens hotas av traktens elaka häxa Karaba. Av ren illvilja utsätter hon byns invånare för diverse faror och det är endast Kirikou som har förmågan att avstyra angreppen.  

Att berätta vem Kirikou är, är något komplicerat. Närmast sanningen tror jag dock att jag kommer, om jag beskriver honom som en överintelligent och ovanligt stark pojke av obestämd ålder som storleksmässigt påminner om en minibebis. Kanske låter det lite underligt, men ihågkommas bör att detta bara är en saga. Vilket i sin tur för mig in på frågan om det som vuxen recensent överhuvudtaget är möjligt att fälla ett rättvist omdöme om en riktig barnfilm.

Nåja, en argumentation om detta platsar inte riktigt i min recension. Men med tanke på att jag är ungefär 20 år äldre än den tilltänkta åskådaren, skulle det förmodligen klinga falskt om jag tvärsäkert sa att filmen är spännande, att komikinslagen är skrattalstrande och sensmoralen lagom övertygande. Därför nöjer jag mig med att diplomatiskt säga att jag tror att det genomsnittliga barnet kommer att lämna biografen leende och ivrigt pratande, tillsammans med en lätt nostalgisk, bitvis trött och nöjd vuxen. 

För ”Kirikou och vilddjuren” har de egenskaper (inget våld, barnvänlig musik och ett framlyftande av snällhet och osjälviskhet som viktiga karaktärsdrag) som de vuxna tror sig komma ihåg från sina barndomsfilmer och som de därmed ser som lämpliga för sina avkommors sinne.

Att denna film är betydligt mer barnvänlig än vuxenvänlig påverkar inte betyget. Vi vuxna har ju så många andra filmer att roa oss med. Varför skall vi då beklaga oss när någon enstaka film inte är vuxenanpassad? Alla barnfilmer behöver och skall inte vara ultimata, det behövs några äkta också.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler