Kidnapping Mr. Heineken (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Historien om kidnappningen av Alfred "Freddy" Heineken 1983, som slutade med den största lösensumman någonsin för en person.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KIDNAPPING MR. HEINEKEN

Karaktärer lika spännande som pissljummen öl
Kidnappningen av öl-magnaten Alfred ”Freddy” Heineken har omskrivits med rubriker om den största lösensumma som någonsin betalats för en privatperson. I alla fall var det så när det begav sig år 1983. Och det låter ju onekligen som en heist som skulle göra sig bra på film. Resultatet ger dock en helt annan bild, och trots att det finns några spännande ögonblick är det så otroligt mycket som saknas för att det ska finnas anledning att föra den här berättelsen till vita duken.
Fem unga män har hamnat i svåra tider med sin byggnadsfirma. När banken inte vill låna dem pengar bestämmer de sig för att skaffa kontanter på annat sätt, genom att kidnappa Nederländernas rikaste man, vd:n och arvtagaren till Heinekens ölimperium. 

Trots att de först verkar vara klantiga och impulsiva nybörjare på brottets bana så lyckas de sansa sig tillräckligt för att ta sig tid att planera brottet ut i minsta detalj. Heineken (Anthony Hopkins) och hans chaufför Ab Doderer (vår svenska David Dencik – ”Tinker Tailor Soldier Spy”) plockas till slut upp och låses in i dolda, ljudisolerade rum i ett skjul som tillhör en av kidnapparna. 

Men det är här problemen börjar, för av någon anledning dröjer det veckor innan lösensumman betalas ut, och under tiden börjar kidnapparna bli nervösa och lojaliteten vännerna emellan blir lidande. Det som verkade vara det perfekta brottet visar sig vara allt annat än enkelt att slutföra. 

Kidnapping Mr Heineken bygger på en reportagebok av journalisten Peter de Vries, som han skrev efter många samtal med huvudmannen bakom kuppen, Cor Van Hout (Jim Sturgess – ”En dag”, ”Cloud Atlas”). Det som gör materialet intressant är att vi därför får följa berättelsen från de kriminellas sida. Vi får veta varför de utför brottet, vi får se hur de metodiskt planerar, vi får följa deras bråk över att kanske behöva skada något av offren när pengarna inte betalas ut, och till slut deras panik när de tror sig ha blivit påkomna.  

Problemet är att man inte identifierar sig med dem. Något som inte beror på att de är bovarna i dramat, utan att de aldrig blir intressanta nog för att man ska bry sig. Van Hout har största möjligheten att bli en karaktär, och visst får vi veta att han har gravida flickvännen Sonja, men det gör honom snarare svårare att förstå sig på. Varför skulle någon med ett ordnat liv kasta bort allt bara för att en bank inte vill låna honom pengar? Det klickar inte. 

De övriga fyra männen porträtteras ännu mer blekt, knappt så att det går att hålla isär dem. Till och med Sam Worthingtons Willem Holleeder (bror till Sonja) som man efter ett tag förstår ska vara den hetlevrade och våldsamme i gruppen, glider nästan obemärkt förbi. 

Med huvudkaraktärer lika spännande som pissljummen öl, hade brotten och dess upplösning behövt vara mycket mer intrikata för att väga upp. Men publiken lämnas där hän vad gäller alla stämningshöjande detaljer. Som varför Heinekens familj riskerar hans liv genom att vägra betala ut pengarna innan deadlinen gått ut, eller hur polisen får upp spåret på männen. 

Först kan man tro att det beror på att perspektivet är brottslingarnas – vi vet bara vad de vet. Men det visar sig senare att många detaljer fortfarande i dagsläget har hållits dolda för allmänheten. Okej att man har valt att återge vad som verkligen hände, men det gör sig helt enkelt inte på film. 

Framför allt är det manuset som är bristande med svaga karaktärsskildringar och begränsad information vad gäller det mesta som försiggår. Regissör Daniel Alfredson lyckas trots allt få fram lite nerv, framför allt i planeringen av brottet då de klumpiga arbetarkillarna vässar till sig en smula och för en liten stund faktiskt ger sken av att de klarar av att iscensätta något värt att vara åskådare till. Enskilda scener fungerar ibland riktigt bra, men helheten saknar driv, och det är överlag för tunt för att bli något annat än en dussin-kriminal-rulle. 

Och vad är grejen med musiken? Den känns nästan ironisk, som om man driver med 70-talets tv-deckare, trots att filmen inte har gjort minsta ansats till att ha en komisk ådra. 

Trots att man undrar varför Anthony Hopkins valde att tacka ja till rollen som Heineken så får vi vara glada för att han gjorde det. För i scenerna med honom blänker det ändå till av något. Hans kalkylerade samtalsförsök för att komma närmre kidnapparna bjuder på en del rafflande spänning. Synd då att det inte leder till någon tydlig utveckling, utan bara blir ytterligare en tråd som lämnas hängande åt sitt öde. Mot slutet – även efter att flera detaljer förklarats under eftertexterna – känner man sig rätt blåst på konfekten. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler