J. Edgar 2011

Drama Biografi
USA
137 MIN
Engelska
J. Edgar poster

Synopsis

Som överhuvud för brottsbekämpningen i USA under nästan 50 år, var J. Edgar Hoover fruktad och beundrad, hånad och hyllad. Men bakom stängda dörrar höll han hemligheter som skulle ha förstört hans image, hans karriär och hela hans liv.
Ditt betyg
2.7 av 309 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
J. Edgar
Biopremiär
20 januari 2012
DVD-premiär
23 maj 2012
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Lotta Zachrisson

11 januari 2012 | 00:01

Eastwood går vilse

Leonardo DiCaprio är förvånansvärt övertygande både som den unge och gamle Hoover, men storyn lyckas inte förflytta sig lika bra i tiden utan blir förvillande och utan poäng.

J. Edgar Hoover har helt klart haft stor betydelse för sitt land. FBI (Federal Bureau of Investigation) blev i princip hans personliga livsverk och något han slet hårt för in i sina sista dagar. I den rollen tog han sig an både kommunister och organiserad brottslighet när den var som värst med Capone i spetsen. Att det dessutom ryktas om att han var homosexuell i smyg och även då och då klädde sig i kvinnokläder gör honom förstås till en bra kandidat att göra film om. 

Men redan på manusstadiet hamnar ”J. Edgar” fel. Som kuliss har vi en över 70-årig Hoover som dikterar sina memoarer och på så sätt tar oss tillbaka till hur han började sin karriär på Bureau of Investigation som 24-åring år 1919. Inget fel i den typen av tillbakablickar, men relativt snart väljer filmen att hoppa – inte bara till olika tidpunkter i dåtiden som inte alltid följer kronologin, utan även i ”nutiden” hittar vi Hoover i olika situationer. 

Ibland kan sådana kast skötas på ett smart och poängfullt sätt, men den normalt så noggranne regissören, Clint Eastwood (Invictus, Million Dollar Baby), går här lika vilse som sin publik. Det känns som om man stora delar av filmen sitter och funderar på om det där spåret som han gav sig in på åtskilliga scener tidigare ska återanknytas till så att man får någon typ av avslut. 

Ett tydligt sådant exempel är fallet med den kände flygaren Charles Lindbergh, vars lilla son kidnappades år 1932. Både FBI och den lokala New Jersey-polisen var inblandade i att hitta den skyldige och när brottet väl presenterats vill man förstås veta hur det ska gå (även om man redan känner till detaljerna kring det hela). Men halvvägs in i fallet så kastas vi ut igen och fokuserar på andra saker i Hoovers karriär. 

Ett problem med att göra film på just den här mannens liv är att många av de mest intressanta – de personliga – aspekterna, som handlar om homosexualiteten, ensamheten och den möjliga kärleken och förhållandet till den fem år yngre kollegan Clyde Tolson (Armie Hammer – The Social Network), inte är mer än omtwistade rykten. I ”J. Edgar” har man valt behandla dem som något det låg mycket sanning, men samtidigt som något knappt Hoover själv ville kännas vid och det får minimalt med scentid. 

Jag hade gärna sett att filmen hade gett mer utrymme åt det här, eftersom det är i de scenerna som Hoover släpper den hårda, arroganta masken och visar sig sårbar. Det hade blivit en mer mänsklig och djup film då, men visst är det förståligt att man inte grottar ner sig i något som det inte finns klara belägg för när det rör sig om en verklig person. Men i det här fallet känns det som om man borde ha bestämt sig för att vara mer kontroversiell eller välja att göra film om något annat istället. 

Självklart har det dillats om ifall DiCaprio hade Oscarstankar när han valde att göra rollen. Någonstans verkar ju konceptet ”skådis som ser bra ut, men som fettar till sig eller på annat sätt gör sig ful” alltid följas av sådant snack. Men trots att det förstås blir svårt att uppnå nu när filmen i sig inte är bättre så tror jag ändå att DiCaprio lyckas med att bli tagen på ytterligare lite större allvar i branschen. För make-upen till trots så är han riktigt övertygande som surig gubbe som har sådana otroliga problem att våga se sig själv som han verkligen är.  

I övriga rollistan har man lyckats få med både Judi Dench (Jane Eyre, Casino Royale) som Hoovers ömma men samtidigt vassa mamma och Naomi Watts (King Kong, 21 Grams) som hans lojala sekreterare. Tyvärr får de båda för litet utrymme i sina roller för att deras talang ska göra något större till eller från för filmen. 

Kanske hade inte Hoovers saga kunnat göras mer spännande med annat utförande. Men den hade absolut kunnat få mer styrsel och blivit en intressant historisk kommentar om en udda personlighet. Nu känns det lite för splittrat för att kunna rekommenderas på allvar. 

| 11 januari 2012 00:01 |