Into the Woods (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Into the Woods" blandar element och karaktärer från många välkända sagor som Askungen, Rödluvan och Rapunzel. Historien följer en barnlös bagare som beger sig in i skogen för att konfrontera häxan som satte en förbannelse på honom och hans fru.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INTO THE WOODS

Forcerat hopkok av sagor med barnsligt överspel
När Disney tar sig an en mer komplicerad Sondheim-musikal är det inte konstigt att resultatet blir något som faller mellan stolarna. "Into the Woods" verkar ha en trogen skara fans, men för en oinvigd är det svårt att navigera mellan det överdrivet teatrala introt, som knappast tilltalar vuxna, och den framväxande satiren som den yngre skaran har föga glädje av.
"Into the Woods" har verkligen fått ett blandat mottagande i hemlandet. Medan en stor majoritet av de pålästa (får man anta) kritikerna är positiva, har publiken delats mitt itu, mellan de som älskar och de som hatar. De sistnämnda har varit särskilt högljudda – det är i alla fall första gången som jag har varit med om att någon, högt i självaste biografen och inte bara på nätet, yttrat frasen ”I want my money back”.

Filmen bygger på en Broadwaymusikal från 1987 och är en relativt trogen adaption även om den tar sig friheter, framför allt i andra halvan. Musikalen skrevs av Stephen Sondheim (som bland annat också skrivit sångtexter till West Side Story och Sweeney Todd) och bygger på fyra olika sagor från Bröderna Grimm som bakats ihop av en femte berättelse – om en bagare och hans fru (James Corden och Emily Blunt) och deras önskan att få ett barn. 

En häxa (Meryl Streep, som denna gång helt oförtjänt nominerats till ytterligare en Oscar) ger dem en chans att bryta förtrollningen som gjort en bebis omöjlig. De måste hitta en luva röd som blod, en sko av äkta guld, hår gult som majs och en ko vit som mjölk. Letandet efter föremålen är det som knyter ihop berättelsen med de andra sagorna – Rödluvan, Askungen, Rapunzel och Jack och Bönstjälken. 

Filmens fanklubb tycker som vanligt att de som ogillar filmen, bara har svårt att förstå den. Och på sätt och vis ligger det en smula sanning i det. För om man redan känner till Sondheim och den mörkare stilen på hans musikaler så är man beredd på en mer alternativ upplevelse, och även om den inte dyker upp förrän i andra akten så kan man ändå se hela inledningen som en slags upptakt till vad som komma skall. 

Om man däremot går oinvigd och tar in filmen som den kommer så är det väldigt svårt att få rätsida på vad det här är för skapelse. Att det är en musikal där en stor del av dialogen sjungs fram borde man förstås ta reda på i förväg, även om jag förstår att vissa av de negativa rösterna missat detta då – av oförklarliga skäl – inte en enda strof spelas i den officiella trailern. Vill Disney verkligen att folk som inte tycket om musikaler ska gå och se denna? 

Att produktionen känns som ett överspelat och forcerat hopkok till saga under den väldigt långa introduktionen till alla karaktärerna hjälper inte. Stilen gör att jag och många med mig direkt placerar den i facket för barnfilm, och en sådan som tar sig själv på största allvar. När sedan den över-teatrala tonen bara blir för mycket så tar det en stund innan man inser att det är med full avsikt och att filmen glidit över och blivit parodi. Jag är nästan beredd att förlåta den för att ha låtsats vara något annat under så lång tid när underbara duettnumret ”Agony” framförs av Rapunzels och Askungens prinsar, vilket lägger filmen på nivå med 80-tals humorn i "The Princess Bride".  

Men tyvärr fungerar det inte riktigt. För visst finns ett par scener till med samma komiska genialitet – framför allt då Chris Pine som Prins Charming medverkar – men däremellan fylls filmen av präktigt enerverande barnskådisar, onödigt moraliska tankeställare och en rörig berättelse med alltför många trådar som ofta inte knyts ihop – bagaren och Rapunzels relation är tex en sådan. 

För att inte tala om den obekväma varg-scenen med pedofila förtecken, där en stor del av budgeten måste ha slösats på en onödig Johnny Depp, som inte ens bidrar med någon sångröst. Disney ihop med regissör Rob Marshall (Chicago, Nine) har valt att tona ner originalets sexuella ton precis till den nivå att man inte är säker på om de är medvetna om hur scenen kan tolkas, samtidigt som det är omöjligt att göra något annat än just det. 

Det är sådana problem som är typiska när ett – i normala fall – publikfriande bolag tar sig an sådant här material. De som förväntar sig en Disneyfilm är inte beredda på att det inte alltid slutar med ett ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”, och de som uppskattar den mer svarta tonen får sitta igenom alltför många scener där satir och parodi är helt frånvarande. Jag vill säga att på så sätt gör man ingen glad, men måste erkänna hur förvånad jag är över hur många som ändå verkar tycka detta är Oscarvärdigt. 
STEPHEN SONDHEIM HAR HITTAT RÄTT TON I SINA MELODIER SOM INFLUERAR DENNA CHARMIGA SAGOMUSIKAL.
Musikalen "Into the Woods" gick upp på Broadway för nästan 30 år sedan. Upphovsmannen heter Stephen Sondheim och har tidigare också skrivit musiken till Broadway musikalen "Sweeney Todd". I filmatiseringen som nu har gjorts under Disneys logga så finns det med stora skådisar som tex Meryl Streep, Chris Pine, Emily Blunt, Anna Kendrick och Johnny Depp. Jag har nu varit och sett denna storslagna filmmusikal och ska nu berätta med denna filmrecension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Handlingen sammanflätar en massa kända sagoklassiker. Dessa sagors gemensamma nämnare är en ond häxa spelad av Meryl Streep. Grundpelaren för handlingen blir då den onda häxan lovar en infertil bagare och hans hustru en ett barn om de samlar ihop en massa magiska prylar ifrån diverse olika kända sagokaraktärer. På så vis så får vi möta, Askungen, Jack med Bönstjälken, Rödluvan och Rapunzel som alla är ägare till de föremål som kan få häxan att häva en förbannelse och samt ge bagaren och hans hustru ett efterlängtat barn. Vad alla karaktärer har gemensamt är att de önskar sig något som kan förändra deras liv. Detta något kan de finna om de ger sig ut i en läskig och mörk skog där allting kan hända. Frågan är bara om den luriga häxan sedan kommer att hålla vad hon har lovat. I vanlig ordning så har Stephen Sondheim hittat precis rätt ton i sina melodier som influerar denna charmiga sagomusikal. Han irrar inte direkt bort sig musikaliskt på samma vis som musikalens karaktärer irrar sig bort i skogen. Musiken påminner mycket om den som finns i "Sweeney Todd". Här är det bara en lite barnvänligare ton eftersom Disney förmodligen har haft vissa krav på att tona ner det som i originalversionen var lite mer vuxet. Så vissa musikalnummer sägs vara lite omgjorda av Sondheim själv. Samt har någon viktig låt plockats bort vilket gjort många fans av musikalen besvikna. Man får lite det man förväntar utan några direkt större överraskningar. Konceptet att väva samman olika sagor känns inte direkt fräscht längre i och med att begreppet redan har testats i tv-serien "Once Upon A Time". Men man köper det ändå eftersom det är vackra och kusliga miljöer som präglar hela filmens oväntat långa speltid. Samt gör skådisarna mycket bra ifrån sig då de brister ut i sång. Meryl Streep är duktig som vanligt. Hon ger verkligen sin häxkaraktär en ganska mångfacetterad gestaltning. Karaktären har både onda och goda nyanser vilket gör att häxan känns lite oberäknelig vilket gör det hela mer spännande. Att Streep blev oscarsnominerad känns dock lite överdrivet just för en sådan här roll.Men som sagt hon är begåvad och sjunger bra vilket man redan i Abba filmmusikalen "Mamma Mia!" fick se prov på för några år sedan. Här har hennes låtar en mer dyster ton bara. Johnny Depp är rolig som alltid. Dock tycker jag att sångnumret han har fått sig tilldelat skulle passa bättre i en lite mer vuxen film. Hans sångtext handlar nämligen om att äta färskt kött ifrån små söta flickor. Kanske inget för de yngsta barnen. Men det sångnumret har för många fans. Så det hade nog blivit skandal om låten hade plockats bort. Vackrast sång bjuder faktiskt Emily Blunt på i den här filmen. Jag kan starkt rekommendera "Into The Woods" som en charmig musikal i sagans värld. Utan att säga för mycket så får även den här sagan en oväntad twist då halva filmens speltid har passerats. Jag blev helt såld och charmad av den här filmen i alla fall. Och jag ger därför filmen en stark trea av fem möjliga i betyg. Inte långt ifrån att det kunde ha blivit en fyra. Men det är filmens långa speltid på två timmar som drar ner slutbetyget. Men det kan jag ha överseende med för att man hela tiden som åskådare bjuds på ljuv musik. Så något förirrande i någon mörk skog blev det inte för denna film. Snarare tvärtom så hade den en bra balans hela tiden under resans gång. Jag ska istället förirra mig till närmsta butik för att köpa filmen då den släpps på dvd eftersom jag redan längtar efter att få se om den.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Lazykixx
Tråkig, kan inte beskrivas på annat vis.
StarKnight91
Jag gillade inte den här filmen. Såg den i förhandsvisningen och gick därifrån, tänkte "Tur att det inte blev pengar till spillo", men jag ger en extra stjärna i betyg för Johnny Depp har ÄNTLIGEN släppt Jack Sparrow-fyllestegen och visat vilken duktig skådespelare han är. En tvåa i betyg!
Visa fler (6)

Veckans populära filmer

Visa fler