Ibelin 2024

Benjamin Ree (“The Painter and the Thief”, “Magnus”) är tillbaka med tårdryparen “Ibelin”, som följer Mats Steen och hans alias Ibelin i World of Warcraft, WoW, fram till dennes död vid endast 25 års ålder.

 

Låter det sorgligt? Ja, visst är det svårt att hålla tårarna tillbaka över det tragiska i Mats korta liv, särskilt mot slutet då han är bunden till rullstolen med minimal rörlighet. Duchennes muskeldystrofi är en grym och obönhörlig sjukdom där musklerna gradvis förtvinar tills kroppen ger upp, ofta redan i tonåren eller tidiga tjugoårsåldern. Det finns ingen bot.

 

I Mats sista skede kunde han inte ens använda den specialanpassade datamusen i spelet eftersom han inte kom åt alla funktioner. Det är alltid någon knapp han inte kommer åt, förklarar han, och WoW-vännerna undrar varför han “inte gör nåt”. För de känner inte till hans sjukdom. Det förstår inte varför han inte vill träffa dem på Meetups. I spelet är han deras hjälte, stor och stark, klok och empatiskt, en romantiker.

 

Ändå är filmen på många sätt oerhört vacker och upplyftande. Den fokuserar på allt det fina Mats åstadkom, hans livsglädje och optimism, och hans enorma inflytande på vännernas liv, som han lyckats berika såpass. En berättarröst liknande Mats egen läser ur hans blogg, och återskapade WoW-chattloggar visar Ibelin springande genom soliga Azeroth. En plats där livet leker.

 

Vi får följa hans liv innanför och utanför WoW, via hemmavideos och gamla fotografier till WoW-sekvenserna och intervjuer med de andra spelarna, Ibelins vänner. En medspelare berättar om hur Mats hjälpt henne att få bättre kontakt med sin autistiske son, som också intervjuas.

 

Vilken glädje för familjen när de inser att Mats liv inte var så ensamt och isolerat som de trott. De skriver ett inlägg att Mats gått bort, och meddelanden från vännerna runt om i världen droppar in. Han har en WoW-flickvän, och kärnkretsen av spelare vill komma på begravningen.

 

“Ibelin” är kanske inte en film som bjuder på många överraskningar, vilket dock inte gör den mindre sevärd. En fint berättad, vacker och känslosam film som rekommenderas varmt.