Huset vid Tara Road 2005

Maeve Binchy är en författare som likt Rosamund Pilcher är duktig på att göra fantastiska te-stunder av de mest banala historier. Det spelar ingen roll om materialet egentligen inte ens platsar som en såpa på TV3:s förmiddagar, de lyckas alltid fånga sina karaktärer med värme och humor som gör att man gärna läser lite extra. Deras extrakrydda är så klart att de målar med både engelska och irländska landskap som är svårmotståndliga. Maeve Binchys bok ”När ödets stjärnor faller” (”Circle of friends” på bio) var också ett utmärkt exempel på hur man gör bra film av en bok och gav dessutom Minnie Driver något av ett genombrott. När nu turen kommer till ”Huset vid Tara Road” så blir tyvärr filmen precis vad boken inte är. En dussin-tvålopera som försvinner lika fort som löddret i duschen.

Historien kretsar kring två kvinnor: amerikanska Marilyn (Andie MacDowell), som förlorat sin tonårsson i en motorcykelolycka, och irländska Ria (Olivia Williams), vars make mitt under ett födelsedagskalas berättar att han väntar barn med en annan kvinna. Deras vägar korsas mitt i misären och av en slump bestämmer de sig för att byta hus med varandra för att komma bort och fundera. Strax är förvecklingarna igång och inte helt oväntat visar det sig att husbytet är till det bättre för båda parter.

”Huset vid Tara Road” vinner mycket på att ha två parallella historier som ger varandra djup och nya dimensioner. Samtidigt är det också filmens största problem eftersom alla korsklippningar inte direkt fungerar smidigt. I motsats till lysande ”I hennes skor” där två parallella kvinnohistorier vävdes ihop på ett oklanderligt sätt, framstår här ”Huset vid Tara Road” som rent klumpig. Och till skillnad från Curtis Hansons film så känns känslorna och skådespeleriet betydligt mer ansträngt och tillagt. MacDowell och Williams är inte direkt usla, men ingen av dem verkar känna sig bekväma med sin roll. Ironiskt nog så är det istället männen som gör störst intryck. Iain Glein som Williams vänsterprasslande make, alltid underbara Stephen Rea i en varm mentorroll och Jean-Marc Barr som förste älskare. Och vad har hänt med Oscarvinnande Brenda Fickers filmkarriär? Duvtant i ”Ensam hemma 2” och nu detta? Mer respekt och bättre roller förtjänar denna suveräna aktris.

Manuset är mer än lovligt stelt och utnyttjar tyvärr inte de fantastiska möjligheter som finns i och med de två husen som ser väldigt bra ut. Regissören Gillies MacKinnon verkar mest gå på sömngång och hittar varken en smidig väg att hoppa mellan USA och Irland eller att få fram det där äkta lidandet. Dock ska han ha cred för en riktigt fin sekvens där de båda kvinnorna landar i respektive land. Här är plötsligt klippningen perfekt avväg, musiken lagom svallande och fotot sensationellt. Tyvärr är det som följer inte i närheten av ovanstående, vilket är oerhört snopet.

Men filmen kommer säkert att tilltala de flesta som gillar Maeve Binchy. Vissa av detaljerna i filmen är snygga och foto är precis lagom glassigt. Den kommer säkert finnas som en gåva i alla Amelia- och Tara-magasin inom ett halvår. Och det summerar väldigt bra hur filmen egentligen är.