High Life 2018

Drama Sci-Fi Skräck
Frankrike
Engelska
High Life poster

Synopsis

Några brottslingar får uppdraget att hitta en alternativ energikälla nära ett svart hål i rymden. Men forskarna på rymdskeppet börjar snart att utföra sexuella experiment på brottslingarna.
Ditt betyg
3.5 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Viktor Jerner

5 februari 2019 | 22:00

Orgasmisk odyssé som förbryllar och förtrollar

Claire Denis tar med oss på en lika frustrerande som tillfredsställande rymdresa ner i ett svart hål där jakten på svar kantas av scener som är så pass vågade att de nästan chockerar.
Jag har aldrig tidigare sett en film av Claire Denis. Det är ett pinsamt faktum men av någon outgrundlig anledning har våra vägar aldrig korsats, trots att hon har skapat film längre än jag har vandrat på den här planeten. Så här i efterhand är jag väldigt glad över att hennes science fiction-experiment "High Life" blev mitt första möte med hennes filmskapande, för jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. När jag satte mig i biosalongen var det med öppna sinnen och en enorm nyfikenhet, varpå Denis tog min hand och drog med mig på en rymdfärd jag sent ska glömma.
 
På pappret känns storyn som något vi har sett otaliga gånger tidigare, med paralleller som kan dras till många av de mest stilbildande och betydande verken i science fiction-genren. Robert Pattinson spelar Monte, en av passagerarna på ett container-liknande kubiskt rymdskepp någonstans djupt ute i solsystemet. Destinationen och uppdragets mål är okänt, men när vi först möter honom tycks han vara helt ensam kvar tillsammans med ett spädbarn vars skrik ekar i de sterila korridorerna. Sakta men säkert läggs sedan pusslet, en tillbakablick i taget, kring vad som försiggick på skeppet och vad som hände med de andra passagerarna. 
 
Det räcker med räcker med att se fem minuter av "High Life" för att förstå att den bekanta premissen bara är grundbulten i en allt annat än konventionell film. Berättarstilen är abstrakt och händelserna presenteras så pass icke-linjärt att man ofta är väldigt förbryllad över vad som händer och i vilken ordning. Det stilgreppet väcker onekligen frustration, men samtidigt förtrollas man av den surrealistiska och meditativa atmosfären som präglar hela filmen och vaggas försiktigt in i vad som känns som en dröm. I vissa scener är det en sensuell och njutbar dröm, medan det andra stunder övergår i en skräckinjagande mardröm som man helst skulle vilja vakna upp ur. 
 
Även rent handlingsmässigt introducerar Denis en del element som kraftigt avviker från det konventionella och förväntade. Särskilt när Juliette Binoches mystiska och excentriska karaktär Dr. Dibs introduceras börjar det hända allt mer bisarra grejer. I utbyte mot tabletter ser hon till att de manliga passagerarna förser henne med regelbundna doser av färsk sperma som hon kan studera och använda i sin forskning kring fertilitet och fortplantning. I en av filmens mest minnesvärda och chockerande scener äntrar hon vad som kallas för "the fuckbox" och sätter sig på en maskin som tillfredsställer henne med en stor silverdildo. Hon slänger sig våldsamt runt och kameran fångar varje pulserande muskel fram tills att någon form av vit vätska sprutar ur ett rör på utsidan av rummet.
 
Kroppsvätskor i allmänhet och särskilt de som både manliga och kvinnliga orgasmer producerar tycks vara något som Denis är ytterst fascinerad av och hon är uppenbarligen inte det minsta blyg över att visa det. Där många andra science fiction-filmer väljer att lägga mycket fokus vid relationen mellan människa och maskin fokuserar hon nästan enbart på det förstnämnda, vilket är uppfriskande. Vi får knappt veta något alls om hur teknologin på farkosten fungerar och istället handlar allt om hur den organiska människan hanterar den iskalla och livlösa rymdmiljön utanför de tunna plåtväggarna. Ett exempel är scenerna i en uppbyggda trädgård (starka "Silent Running"-vibbar där) där Tcherny (André Benjamin) desperat söker en verklig koppling till det hem han har lämnat för evigt. Det är en starkt ångestladdade ådra av förkrossande isolering som ställs i effektiv kontrast mot den oförklarliga oändligheten som finns ute i universum, och kanske även bortom döden. 
 
Skådespelarna gör också en stor del av jobbet när det gäller att förmedla den obehagliga känslan av att vara frånkopplad från sina essentiella livsuppehållande system. Nedtonade Robert Pattinson, som fortsätter gå från klarhet till klarhet, bär stora delar av filmen på sina axlar och gör det med både subtilitet och engagerande närvaro. Juliette Binoche är som alltid elegant i sitt skådespel och varje sekund med henne är ren njutning, särskilt i de scener där hon verkligen får gå loss och bli lite mer fysisk och eldig. Den som lyckas förkroppsliga den tryckande rymdångesten bäst är dock Mia Goth som står för en oförglömlig prestation. Särskilt i en mäktig scen som involverar ett enskilt uppdrag som hon ger sig ut på imponerade hon mycket på mig. 
 
"High Life" är en film som med tanke på sin splittrade struktur och esoteriska stil inte borde vara tillfredsställande, men som ändå är det på ett riktigt djupgående sätt. Den kittlar både intellektet och mina mer spirituella sidor, bjuder på hisnande vackra bilder och väjer varken för det obekväma eller groteska. Publiken tas med ner i ett svart hål där man febrilt letar efter vad som finns i slutet av tunneln. Huruvida jag hittade några svar eller inte är jag osäker på, för jag vet inte ens om jag har kommit ut på andra sidan än eller om jag fortfarande svävar omkring i mörkret. 
| 5 februari 2019 22:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera High Life
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu