Hasse & Tage - En kärlekshistoria 2019

Det börjar likna en kulturtradition i sin egen rätt att Jane Magnusson gör tokhyllade dokumentärer om svenska, folkkära filmgiganter. Efter den mångfaldigt festivalprisade ”Bergman – ett år, ett liv” (2018) tar hon sig nu an Hasse och Tage.

För den cyniskt lagde kan det ämnet vid en första anblick verka lika uttömt som det förra, men där bedrar man sig lyckligtvis. Och att anlägga cyniska perspektiv på Hasse och Tage känns överlag rätt fruktlöst. Det är också dokumentärens allmänna hållning. Även om ”Hasse och Tage – en kärlekshistoria” driver den uttalade tesen att folkhemmet drog sitt sista andetag i samma ögonblick som Tage Danielsson dog i cancer så är det inte den politiska analysen som stannar kvar efteråt, utan just vänskapen. Den symbiotiska, oändligt kreativa relation utan vilket svensk humorhistoria är omöjlig att föreställa sig.

Inte så att samhällsperspektivet på något sätt är ointressant. Att SÄPO upplevde Tage Danielssons tilltagande vänsterradikalism som tillräckligt omstörtande för att motivera bevakning understödjer så klart Magnussons slutsats: Det här var en väsenskilt annorlunda tid när Sverige var mindre, mer homogent, och kulturutbudet minimalt i jämförelse med nu.

Magnusson har fått tillstånd från de berörda familjerna att visa upp aldrig tidigare visat material. På korniga Super 8-filmer syns hur Hasse Alfredson leker cowboys och indianer med sina barn, och hur Tage Danielsson gör ett praktfullt magplask i en swimmingpool. Rätt tidigt i filmen understryker Magnussons speakerröst hur påfallande ofta Tage betraktar någon av Hasse Alfredsons otaliga monologer med ett leende som rymmer all världens samlade kärlek. Det är inte sentimentalt eller sockersött, utan ett högst konkret konstaterande. Och alldeles bedårande.

Arkivbilderna varvas med korta intervjuer där kulturpersonligheter som Petra Mede, Henrik Schyffert och Henrik Dorsin på olika sätt betygar sin vördnad. En välartikulerad hyllningskör i all ära, men här finns väl kanske inga banbrytande citat att tatuera in på överarmen. Mer givande är det att ta del av utsagorna från människor som var med när det begav sig. Hasseåtage-kollegor som Lena Olin, Stellan Skarsgård, Carl-Uno Sjöblom och Hatte Furuhagen levererar ömsom rörande och svårt komiska anekdoter. Att låta Ingvar Carlsson minnas framför en kamera var ett extremt lyckat grepp redan i Maud Nycanders magnifika dokumentär ”Palme” (2012), och den forne statsministern lyser upp duken även här.

Nu är Jane Magnusson inte endast ute i ärendet att duscha biobesökarna i nostalgisk värme. Hon vill givetvis berätta om svärtan också. Bägge grundarna av AB Svenska Ord upplevde som bekant oerhörda tragedier i sina liv. Tage Danielsson hade en bror som blev ihjälkörd som barn och Hasse Alfredson förlorade sin femåriga son Mats i en alldeles obegripligt överjävlig olycka i hemmet 1967. När Tomas Alfredson berättar om den dagen stockar sig rösten för honom.

Vid ett annat tillfälle återger han en historia om när hans pappa och Tage Danielsson befann sig i Paris för att bedriva manusarbete. Den ständigt hyperaktive och ofta festglade Hasse Alfredson insisterar på att duon ska ut och härja på krogen, medan Tage Danielsson inte alls är upplagd för några nattliga äventyr utan vill dra sig tillbaka till hotellet. Hasse fortsätter att propsa och Tage fortsätter att påminna om att de ska upp och jobba i morgon. Till slut blir de stående i en gränd. De omfamnar varandra och gråter högljutt. Hasse Alfredson ber om ursäkt för att han är så påstridig, Tage Danielsson vill ha förlåtelse för att han är så tråkig. Sedan är allt glömt och livet fortsätter som vanligt.

I den scenen ryms hela filmens väsen.