Girls of the Sun 2018

Den franska krigskorrespondenten Mathilde (Emanuelle Bercot) stannar kvar i krigets Kurdistan när alla andra journalister har åkt hem av säkerhetsskäl. Försedd med ögonlapp efter en granatsplitterskada söker hon upp den kvinnliga bataljonen Girls of the Sun, som leds av den franskskolade före detta advokaten Bahar (Golshifteh Farahani). Under en tredagarsperiod försöker den kraftigt decimerade Peshmergastyrkan att återta staden Corduene från Islamska Staten.

Samtliga kvinnor är oresonligt hårt drabbade av extremisternas härjningar, och Bahar själv har utstått mer lidande än vad man kan föreställa sig är möjligt för en enskild människa. Men hennes son kan fortfarande vara i livet bakom fiendens linjer, och med stridsropet ”Kvinnor, liv, frihet” manar hon dödsföraktande på sina förbandskamrater framåt.

Att hävda att filmens verklighetsbaserade premiss är angelägen vore naturligtvis en underdrift. Av de sju tusen kvinnor som IS rövade bort i Kurdistan under 2014 saknas fortfarande hälften, och överlevarna vittnar om omänsklig grymhet från sina svartklädda förövare. ”Girls of the Sun” tävlade om Guldpalmen i Cannes men har i regel fått ett svalt mottagande hos den internationella kritikerkåren. Det vore trevligt att kunna inta prisjuryns hållning med gott samvete, men som film betraktad har den franska regissören Eva Hussons andra långfilm inte en chans mot sitt eget budskap.

Hjälteporträttet av Bahar saknar alldeles proportioner, dialogen skrivs in på åskådarens näsa med tjock tuschpenna, och när Husson förlorar sig i utdragen sentimentalitet önskar man att den viktiga historien hade berättas i dokumentärform istället. Nu är det högst förståeligt att den lösningen inte fanns att tillgå, och det är heller inte svårt att klandra Husson för hennes benägenhet att förlita sig på Golshifteh Farahanis förmåga att gestalta bottenlös sorg och kompromisslös kampvilja på samma gång. Men de romantiserande och högtravande bilderna av sammanhållning och systerskap blir snabbt uttjatade. Gestaltningen får för många gånger ge till vika för prosaiska redogörelser av krigets hemskheter. Och den högstämda musiken blir stundtals parodisk.

Guldbaggenominerade Evin Ahmad blixtrar förresten förbi i en mikroskopisk biroll precis i filmens början. Det hade varit välkommet om hon hade getts mer utrymme, tänker man gärna. Och allra bäst hade det varit om ”Girls of the Sun” kunde ha presenterat sitt kritiska vittnesmål i en estetisk form som hade gjort berättelsens och verklighetens hjältar större rättvisa.