Den blå filmen (1993)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Prisbelönat drama av Krzysztof Kieslowski med Juliette Binoche. Julie förlorar sin man och sitt barn i en bilolycka. På sjukhuset försöker hon ta sitt liv men bestämmer sig sedan för att skapa en ny tillvaro. Ett nytt liv i Paris fritt från allt det gamla. Den första filmen i trilogin "Trikoloren".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DEN BLå FILMEN

Konstnärliga frankofiler, se hit
En sorg för stor för tårar. Så kan handlingen  i denna franska filmklassiker sammanfattas. Juliette Binoche visar hur man genom begränsat minspel och minimalistisk dialog kan levandegöra en av människans primära känslor. Pretentiöst? Det är det också.
Jag är ingen frankofil. Jag är inte heller en kulturtant, även om jag försökt både skulptera (giljotiner) och måla akvarell (mangabrudar med stora svärd). Likt många andra nördar är jag snarare fast i de rebelliska tonåren. Vilket innebär att om för många hypar en film blir jag direkt osugen på att se den. 

”Frihet – den blå filmen” var en sådan när jag gick i gymnasiet. Att se den jämställdes med att delta i en finkulturell nattvard där sakramentet skulle vara en djupare insikt i filmanalysens ädla konst. Den sortens insikt som bara de riktigt svåra filmerna sägs erbjuda. När jag nu till slut sett filmen som vuxen förvånas jag således över att Kieslowkis predikande bildspråk visar sig vara lika lättsmält som Beethovens femma. Däremot ger oblaten en sur eftersmak.

Konceptet är nästan banalt. Vacker kvinna förlorar man och barn i bilolycka och drabbas av en sorg större än hennes tårar mäktar med. Kvinnan, Julie, spelas av en ung Juliette Binoche.

Fotot är avskalat och rått med fokus på detaljer. Den blå tonen följer med genom filmen både i form av ljus och genom föremål. Titeln associerar nog för många till att känna sig blå, men Kieslowski hävdar att färgvalet snarare inspirerats av Julies känslomässiga frigörelse - Liberté. Utöver de blå inslagen bjuds det på en hel del udda färgkombinationer och bakgrunder (många idylliska hem med spröjsade fönster) som för tankarna till 90-talets mönstrade modetyger med mjuka pastelltoner och hårda geometriska figurer. Ljussättningen är dramatisk och närbilderna bjuder nästan alltid på extrema kontraster mellan det som står i fokus och ej. Fotot hänför således för det mesta, men ibland blir det alltför konstnärligt frigjort och pretentiöst. Exempelvis i början av filmen när vi på håll får se den kvaddade bilen omhuldad av dimma vid en öde landsväg och en badboll i glada barnfärger teatraliskt rullar ut genom bakdörren. Plötsligt får ordet drama en överdriven snarare än tragisk innebörd.

Även om Kieslowski räknas till de mer konstnärliga regissörerna tillsammans med Wim Wenders, Charlie Kaufman och Roy Andersson är inte bildspråket alltid konsekvent. Emellanåt blir symbolspråket övertydligt, som när man använt bildinslag på bungyjumpare för att gestalta hur Julie faller allt längre ner i sorgen. 

Däremot förstår jag hyllningen av Juliette Binoches skådespelarinsats. Med små, enkla rörelser och subtilt kroppsspråk sätter hon ord på allt som inte sägs. För det sägs otroligt lite i filmen. Julie kan stirra ut i tomma rymden under en brun yllefilt i en hel scen och jag följer förtrollat hennes sorgearbete. Tyvärr kan inte desamma sägas om resterande skådespelarensemble som tycks rollbesatta från ”Göta Kanal 22”. 

Och trots att fotot och Juliettes spel existerar i god samkväm kan inte detsamma sägas om musiken. Julies man var kompositör och musik är således en stor del av filmen. Jag anser mig inte vara någon finsmakare av klassisk musik men efter att ha spelat piano och cello i många år hyser jag en naturlig förkärlek för pampiga stycken, och trots att soundtracket är pompöst med både körsång och trumpeter är det lika standardiserat för sin genre som radiopop. Jag är ett stor fan av allt från Hans Zimmer till Ludovico Einaudi, men Zbigniew Preisners verk berör mig inte. Möjligtvis bidrar det till att förtydliga den konflikt som pågår inom Julie och kontrasten mellan hennes inre kaos och det yttre lugnet. Men här saknas känslan av integritet, en oväntad harmoni eller något oförutsägbart element som matchar filmens intention att sticka ut från resterande sorgedramer. 

Trots visa skönhetsfläckar så står sig ”Frihet – den blå filmen” dock som en klassiker och jag misstänker att gymnasieelever fortfarande analyserar denna under filmvetenskapslektionerna. Men den imponerade inte mer på mig än någon som kan spela ”Für Elise” utantill.
Senaste kommentarer
Linus på linjen
"jag följer förtrollat hennes sorgearbete"

Ja, visst är Binoche bra i den här? :) Jag håller med om att hon är den riktigt stora behållningen med den här filmen.

Han är lite symboltung, Kieslowski, men han verkar åtminstone ha förmågan att få fram det bästa ur Binoche.

Musikstycket har jag vant mig vid, och tycker nästan om, men jag kan inte undvika att tänka hur bra filmen hade blivit om de använt, säg, Chopins "Regndroppspreludiet" i stället. Tänk hur effektivt det stycket vore när Binoche drar näven längs en stenmur för att dämpa smärtan inombords, och pianot hamrar på i desperat klimax. Man kan ju drömma. :)
Katarina Emgård Svar på Linus på linjen för
Ja absolut, spännande tanke och jag hade helt klart uppskattat Chopin mer. Försökte ge musiken en extra chans medan jag skrev recensionen lyssnade jag på den på Spotify, men den fastnade fortfarande inte. Får kanske ge den ännu lite mer tid :)
Wugllabang
En stor besvikelse. Trots det smått kreativa bildspråket och subtila skådespeleriet så var storyn fruktansvärt ihålig och utspädd. Kände mig fullkomligt oberörd av filmen i sin helhet och det är riktigt illa för en film som gör anspråk på sådana tunga teman. Även karaktärerna i filmen var sjukligt lama och jag ville bara stänga av skiten så fort det skulle byggas upp ännu en bombastiskt skitnödig  scen där huvudpersonen sitter och kollar in väggen i tio minuter medans påklistrad kalkon-opera spelas i bakgrunden. Musiken var verkligen fasansfull, kan uppskatta opera och klassisk musik men denna filmens soundtrack var så kopiöst skrikigt, melodilöst, och musikaliskt uttorkat att jag nästan fick huvudverk. Nej, det var en pretentiös sörja i mina ögon och fotot och några snyggt komponerade scener är det enda som räddar den från en etta. Utan en story som man berörs av och karaktärer som intresserar en så kan en film omöjligt ha ett större värde. En svag tvåa. 

2/5.
Rrobin
Stämningsfull kan jag helt och hållet hålla med om, men det fastnade inte så hårt mig mig ändå. Jag ska ge mig på de resterande två filmerna och se om upplyses mer.  :)
Visa fler (3)

Relaterade filmer