Frankenstein 1931

Drama Sci-Fi Skräck
USA
67 MIN
Engelska
Frankenstein poster

Synopsis

Boris Karloff i huvudrollen som filmhistoriens mest minnesvärda monster i vad många anser vara alla tiders bästa skräckfilm. Dr. Frankenstein (Colin Clive) dristar sig till att manipulera med liv och död genom att skapa ett mänskligt monster (Karloff) av likdelar. Regissören James Whales bearbetning av Mary Shelleys roman, blandad med Karloffs känsliga tolkning av varelsen, gör "Frankenstein" till ett mästerverk inte bara inom skräckfilmsgenren utan bland alla tiders filmer.
Ditt betyg
3.5 av 203 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Frankenstein
Biopremiär
28 november 1932
DVD-premiär
21 oktober 2009
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Henrietta J:son Eskelin

25 juni 2017 | 10:15

En hjärtskärande skräckklassiker om mänskligheten och omänskligheten

Om du trodde att svartvit film måste vara mesig efter dagens mått har du uppenbarligen inte sett "Frankenstein" från 1931. Förbered dig på att få hjärtat krossat.
Om du trodde att svartvit film måste vara tråkig och mesig efter dagens mått har du uppenbarligen inte sett "Frankenstein" från 1931. Om du vill att det ska krypa under skinnet, att händerna ska slutas till knytnävar över de svagas orättvisa behandling och hjärtat slitas ut och stampas på i bröstet på dig ska du ägna 70 minuter åt det här mästerverket.
 
"Frankenstein" gavs ut som en bok skriven av Mary Shelley redan år 1818, men det dröjde ända till 1910 innan boken först blev film - då av regissören J. Searle Dawley. Det var dock James Whales version från 1931 som gjorde monstret till en skräckikon, efter att Universal samma år nått stora framgångar med sin första monsterrulle "Dracula".
 
Det är med all rätt filmen förtjänar att hyllas och bli ihågkommen, då den inte bara var banbrytande på 30-talet ur ett filmtekniskt perspektiv, utan också på djupet lyckas frammana obehag, skräck och medlidande i mig som åskådare nästan ett sekel senare.
 
Handlingen tar vid när den särbegåvade vetenskapsmannen Dr. Henry Frankenstein, i sällskap av sin puckelryggiga assistent Fritz, plundrar gravar i jakt på döda människokroppar som han kan använda i sitt försök att skapa liv. Han väljer en arm här och ett ben där för att sätta ihop en helt ny kropp. Hjärnan måste dock stjälas från universitetet och Fritz får av misstag med sig en onormal hjärna som brukade tillhöra en mördare.
 
Det är intressant att vi inte får se mer av Monstret än en övertäckt kropp första gången han är i bild, utan lockas till att nyfiket vänta. När han väl visar upp sig är det genom någon sorts moonwalk in i rummet med ryggen vänd mot kameran och en rad konstiga jump-cuts som kommer närmare hans ikoniska ansikte.
 
Frankenstein anses först som galen av sin gamle professor, sin fästmö Elizabeth och hennes vän Victor, men de besöker hans skumma torn en stormig natt och bevittnar hur Frankenstein hissar upp den makabra kroppen till ett hål i taket där blixten slår ner i monstret och väcker honom till liv. Elektriciteten har dock gjort honom oerhört stark och när assistenten Fritz skrämmer monstret med elden på sin fackla, klassas han genast som farlig och hålls tyglad under ohumana piskningar och hot med eld - hans största rädsla.
 
Redan här börjar det kännas riktigt jobbigt att se, även om man precis som en karaktär i filmen förhåller sig lite misstänksamt mot Monstret. "Han har ju trots allt en mördares hjärna", resonerar man, "men han är också som ett förvuxet barn som inte vet något om världen och som nu lär sig om våld och hat genom tortyr." Det känns som att bevittna barnmisshandel.
 
Det är både fruktansvärt och starkt när man tänker på Monstrets paradoxala öde. Han har en mördares hjärna, men i sitt nya liv skulle han inte göra en fluga förnär - åtminstone inte med flit. Människornas fördom att han är ond på grund av hans hjärna får dem att behandla honom som ett monster, med våld och hat, vilket i själva verket gör honom farlig eftersom han känner sig hotad.
 
Att han i själva verket är lika ren i själen som ett barn framgår i en ikonisk scen, som ursprungligen censurerades. Monstret träffar på en liten flicka, som bortser från hans skrämmande utseende och behandlar honom som en vänlig lekkamrat. Hon visar honom hur blommorna flyter om man kastar dem i sjön och i tron om att flickan också ska flyta, kastar han i henne och hon drunknar.
 
Naturligtvis vänder det hela byn emot honom och både Monstrets egen skapare Frankenstein, samt stans arga invånare med högafflar och facklor, jagar Monstret tills han finner sig själv omringad inuti en väderkvarn ihop med Frankenstein. Byborna sätter eld på kvarnen, Frankenstein faller som en trasdocka och dör när han får en av kvarnvingarna i magen och Frankensteins monster skriker vettskrämt och desperat medan han till sist brinner inne i den klaustrofobiska väderkvarnen. En storartad final på sagan som på riktigt skär i hjärtat och hemsöker ens mardrömmar. Jag kan bara föreställa mig vilken effekt det måste ha haft på publiken 1931.
 
Som tidigare nämnts var "Frankenstein" mycket tekniskt avancerad för sin tid. 1927 kom ljudfilmen och även "Dracula" som precis hade släppts saknade filmmusik så när som på vinjetten. "Frankenstein" är däremot fylld med musik som förstärker känslan, för att inte tala om den stämning som skapas genom åskmuller, mekaniska ljud och elektriskt knaster under Monstrets upplivningsscen. Från att ha haft stumfilm fyra år tidigare, lyckades Universal nu bygga hela illusionen av ett åskoväder utan att någonsin visa blixten som väcker Monstrets kropp.
 
Miljöerna är också mycket mer ombytliga och intressanta än i föregångaren "Dracula" och detaljrikedomen är många gånger imponerande. Man har inte en aning om vad alla maskiner i Frankensteins laboratorium ska vara bra för, men de har blivit typiska för en galen vetenskapsman sedan dess. Dessutom var specialeffekterna något alldeles särskilt. Den sprakande elektriciteten som blixtrar runt maskinerna är i själva verket äkta och dess skapare, Kenneth Strickfaden, fick vara body-double för Monstret när Boris Karloff inte vågade ligga på britsen omgiven av ström.
 
Boris Karloff var aldrig det självklara valet att spela Frankensteins monster, men jag är glad att det blev så. Rollen skulle först ha gått till Bela Lugosi, som just haft titelrollen i "Dracula". Varför det ändrades verkar det råda delade meningar om, men oavsett om det stämmer att Lugosi ansåg rollen vara under hans värdighet då masken skulle göra ansiktet oigenkänneligt och replikerna gick ut på att stöna; eller om det är sant att regissören James Whale helt enkelt föredrog Karloff, måste jag säga att hans grova, urholkade ansikte i kombination med den enastående skådespelarprestation han lyckas förmedla trots proteserna, den stela gången och stönandet, helt enkelt gör honom perfekt för rollen.
 
Även om Bela Lugosi fick stå över den här gången, var det många andra skådespelare som precis avslutat "Dracula" som återanvändes i "Frankenstein". Dwight Frye, som vi känner igen som Mr. Renfield, spelar här den puckelryggiga assistenten Fritz - en klassisk karaktär som vi är mer benägna att kalla Igor, men som inte fick det namnet förrän flera år senare i en uppföljare (och stavat Ygor). Det mest förvirrande är kanske att Edward Van Sloan återigen spelar en doktor som lägger näsan i blöt, vilket får det att framstå som att det i själva verket är samma karaktär som har gått från "Dracula" till "Frankenstein".
 
Någon som naturligtvis förtjänar en eloge för sin insats lika mycket som Karloff är Colin Clive, som spelar Dr. Henry Frankenstein. Vad som kännetecknar just en galen vetenskapsman är att han verkar galen i alla andras ögon, men i själva verket anser sig själv fullt förnuftig - rentav genialisk. Clive sköter detta med fina nyanser.
 
Tillsammans skapar alla dessa element en fantastisk och fruktansvärd skildring av mänskligheten. På ena sidan av spektrat har vi människan som vill leka Gud och på andra sidan har vi omänskligheten förkroppsligad - ett ihopsytt missfoster med en kriminell hjärna. Ironiskt nog är det just människans egna brist på mänskligt medlidande som tvingar fram den farliga sidan hos Frankensteins monster. Det väcker frågor om genetikens, respektive miljöns, inverkan på vilka vi blir. Det är också en historia om två utstötta själar, men som är det av helt olika skäl. Frankenstein, som själv har valt att leka Gud, anses galen. Frankenstein monster har däremot aldrig bett om att bli till och ses redan som ett monster av världen innan han har fått en ärlig chans.
 
Frankensteins monster känns som en betydligt mer mångfacetterad och komplex karaktär än Dracula, vilket kan förklara varför den också blev världens första ordentliga filmfranchise med hela sex stycken självklara uppföljare och en antal andra filmer där Monstret ingår som karaktär.
 
Medan skräckfaktorn har en tendens att blekna i takt med att vi blir allt mer avtrubbade för våldsamheter genom decennierna, är "Frankenstein" från 1931 fortfarande en film som får magen att vända sig, nackhåren att resa sig och hjärtat att blöda av medlidande. Se den ensam och ostörd en mörk kväll när du är på humör och lita på att det blir en minnesvärd upplevelse.
| 25 juni 2017 10:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
Underbar.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu