Föräldrarna (1953)

Här accepterar Ozu sorgen med ett jämnmod som är oerhört gripande. Det han visar oss är ingenting annat än livet som det är, men enkelheten har  en djup och långvarig efterklang.  Fantastisk film.

Föräldrarna är från 1953, inte från 1972.

En fantastisk film om familjedymanik, generationsskillnader och tidens förändring. Lågmäld i sitt utförande och med stämninsfull atmosfär som funkar riktigt bra, känns väldigt subtil. Historien lunkar på i en lugn takt, men det blir aldrig tråkigt.

Störde mig dock på kameraarbetet ibland, skådisarna är filmade rakt framifrån och liksom tittar rakt in i kameran under konversationen, förmodligen för att man ska få uppleva det ur förstaperson; men det blev lite stelt och jobbit ibland, nästan så att de försöker dra mig ut ur tittarupplevelsen och in i filmen. Man blev stirrad på. Störde mig också på mamman ibland, hela hennes minspel (det lät nästan lite elakt, hehe).