Florence Foster Jenkins (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Historien om Florence Foster Jenkins, en rik arvtagerska i New York, som drömmer om att bli en stor operasångerska – trots sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Den amerikanska ”sopranen” kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen - Carnegie Hall, drygt en månad före hennes död 1944.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FLORENCE FOSTER JENKINS

Meryl Streep är så usel att hon är fantastisk
Ta med era mammor och mormödrar på bio i höst. "Florence Foster Jenkins" är en stor, älskvärd må-bra-komedi med en briljant rolig Meryl Streep som tidernas värsta operasångerska.
Året är 1944, platsen New York. Andra världskriget ekar långt i bakgrunden, men det här är en jazzig, romantisk storstad full av möjligheter, som om Woody Allen själv hade skildrat den.

Meryl Streep, Hollywoods kameleont nummer ett, har här förvandlat sig till Florence Foster Jenkins. En förmögen, ökänd sångerska med noll självinsikt som på ålderns höst jagar sin stora dröm: att uppträda på New Yorks finaste konserthus.

En sak ska man veta om denna madame. Florence Foster Jenkins sjöng hellre än bra. Rent ut sagt förfärliga läten kom ut ur hennes mun, till publikens förtjusning och förskräckelse; något hon själv var lyckligt omedveten om. Maken St. Clair (spelad av Hugh Grant) och pianisten Cosmé McMoon (Simon Helberg från "Big Bang Theory") gör nämligen sitt bästa för att skona sköra Florence från kritik. Med rätt muta i rätt hand kan recensionerna bli strålande.  

Skådespelarna, med Meryl i täten, agerar som om de stod på scen. Det är yviga gester, stora känsloyttringar och högljudda repliker. Filmen har en teatralisk ton, som om Florences hela liv var en show. Alltid redo att underhålla, bjuda på kanapéer eller dela med sig av en lustig anekdot.

Få får se den verkliga Florence, bakom sminket och utan peruken. När detaljer kommer fram om hennes långvariga sjukdom faller många bitar på plats. Där hittar filmen sitt hjärta och djup, en stunds allvar mitt i den trivsamma komedin, som gör Florence till en människa av kött och blod. Det är lätt att se hur Florence hade kunnat bli ett skämt, en lustig karikatyr i en slå-i-dörrar-fars, om det inte vore för Stephen Frears. Regissören som fick oss att skratta och gråta till "Phenomena" och Oscarsnominerades för "The Queen" hittar rätt balans i sin skildring av en fascinerande personlighet. 

Och Meryl är alltid Meryl. En ren njutning att se om hon så stod och diskade i två timmar. 

I skuggan av henne hittar vi Hugh Grant som en omtänksam make, även om det är ett något okonventionellt äktenskap som presenteras. Vår begåvade export Rebecca Ferguson (i sin första filmroll sedan "Mission: Impossible - Rogue Nation") är hans hemliga flickvän, en roll tyvärr tillräckligt stor för att distrahera men inte för att bli betydelsefull för historien. Men sevärd än hon, liksom Simon Helberg, som spelar den nervöse pianisten Cosmé, med den svåra uppgiften att göda Florences ego. 

Kanske är du trött på historier om folk som utmanar omöjliga odds med lika delar galenskap som inspirerande kämparglöd. Eller har redan sett "Marguerite", den franska filmen som kom i vintras med en handling löst baserad på Florences liv?

Men vill du värma dig i höstmörkret med en härlig historia, och få skratta och mysa på bio med härliga karaktärer och talangfulla skådespelare, är "Florence Foster Jenkins" mitt goda tips. 

Att man efteråt kan höra verklighetens Florence på Spotify, och förbluffas över öronbedövande arior, är ju bara en bonus.
Senaste kommentarer
Filmrullen
En riktigt underhållande teel-good av Stephen Frears. Inte lika fantastiskt bra som hans föregående film "Philomena", men ändå en viss fröjd att se på bio. Alla de tre huvudrollsinnehavarna göra bra ifrån sig. Det var allt bra länge sedan jag såg Hugh Grant så pass bra. Svenska Rebecca Ferguson gjorde också ett ganska bra jobb och jag hade gärna sett att filmen gett henne lite mer screen-time, de hade nog kapacitet till det. Eventuellt känns det med historien som att man i filmvärlden har lite svårt att hitta riktigt intressanta historier att göra film av, men Frears gör ett bra jobb på den punkten och ja, det finns inte så mycket mer att säga, tycker jag. Jag gillar till och med att se miljöerna. En av filmårets komiska och charmiga höjdare skulle jag tro.
"Florence Foster Jenkins" får en fyra av mig.
magiul
Det mest sjuka är att jag redan hört en del av Florence Foster Jenkins på Spotify. Fråga mig inte varför. Men kul att Simon Helberg fått en lite mer seriös roll och verkar fixa det galant. Ser fram emot att se denna!

Veckans populära filmer

Visa fler