Fjärilen i glaskupan (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Jean-Dominique Bauby är Elle:s framgångsrika chefredaktör. Han vältrar sig i succé och stormtrivs i strålkastarljuset. Men en dag förändras livet totalt när han får ett slaganfall och vaknar upp förlamad. Det enda han kan röra är vänsterögat, som han målmedvetet börjar öva sig på att kommunicera med genom att blinka. En otrolig men sann historia från den självbiografi som Jean-Dominique lyckas diktera med ögat. En gripande film om en människas mod och optimism från något som kunde vara den mörkaste botten. Filmen vann allas hjärtan i Cannes 2007 och Julian Schnabel fick priset som Bästa regissör.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FJäRILEN I GLASKUPAN

Tragiskt livsöde skildrat med värme

Jean-Dominique Bauby var en framgångsrik chefredaktör för franska Elle när han en dag drabbades av ett slaganfall under en bilfärd. När han vaknade upp på ett sjukhus fann han sig i en minst sagt obehaglig situation, han var totalförlamad. Det är ett tillstånd som kallas för ”locked in syndrome” och i praktiken innebär det att patienten är fånge i sin egen kropp för resten av livet.

Julian Schnabels ”Fjärilen i glaskupan” är berättelsen om hur Bauby trotsar sin miserabla sjukdom och lyckas med bedriften att skriva en bok om sin historia, trots att han endast kunde kommunicera genom att blinka med det ena friska ögat.

Regissören Julian Schnabel är en New York-baserad konstnär som tidigare regisserat ”Basquiat” från mitten av nittiotalet. Det här får nog anses vara hans stora internationella genombrott och visst karln har ett hyfsat bra handlag med materialet.

”Fjärilen i glaskupan” är en film med många förtjänster. Den är vackert filmad, välspelad och har en riktigt gripande historia som dessutom till stor del är sann. Filmen har varit en enorm succé i hemlandet och hyllats av kritiker, och till råga på allt vann den regipriset i årets upplaga av Cannes. Öppet mål kan man tycka. Men kanske är det för höga förväntningar som spökar för jag har svårt att se storheten.

För varje scen som sitter som en smäck finns det en där jag undrar vad Schnabel egentligen tänkt på. Till exempel får vi se Bauby i sin rullstol uppflugen på en liten plattform en bit ut i havet. Ensam. En dramatisk och vacker scen, förvisso, men också en scen som känns fullkomligt konstruerad och orimlig. Eller varför inte det faktum att alla sjuksköterskor och talpedagoger ser ut som fotomodeller. För mig fungerar inte Schnabels vision på alla plan.

Mathieu Amalric har det inte helt tacksamma jobbet att skådespela endast genom att blinka med det ena ögat. Han gör det bra och lyfter fram för allt fram Baubys humor och skärpa trots att han inte kan röra sig eller prata. Max von Sydow gör en suverän tolkning av Baubys gamle far, tyngd av sorg och oförmögen att lämna sin lägenhet för att hälsa på sin son.

Filmens stora förtjänst är att den inte förskönar Baubys person, han skildras som en ganska självgod man som bedrar sin fru och struntar i vänner. Det finns en stark scen där Baubys fru tvingas översätta hans ögonblinkningar till ord för älskarinnan som ringer till sjukhuset, han tvekar inte att säga att han saknar älskarinnan varje dag något som frun snällt översätter innan hon bryter ihop. Men samtidigt kan Bauby vara rolig och skrattar för sig själv åt sina humorlösa talpedagoger.

”Fjärilen i glaskupan” är en bra film som lider av Schnabels starka vision. Det är som om han inte vågar lite helt på historien utan känner att han måste drämma till med en rullstol i havet för att skänka lite konstnärlig pondus till filmen. Det behövs inte.

Senaste kommentarer
Film
Jo du har en poäng där, det måste jag erkänna. Men jag har sett om många av de filmer jag såg som barn vilket är orsaken till att jag håller stabila betyg på Bionicle filmerna, landet för länge sedan, spy kids osv. Hade jag inte sett om dem så hade jag självklart inte satt ett rättvist betyg eftersom mina filmsmak är väldigt annorlunda nu än vad den var för flera år sedan, men min nostalgi kärlek för vissa barndomsfilmer håller ju fortfarande iaf :)

Men som jag sa i början, du har en poäng, har man inget bra minne av filmen eller varför man gillade den så bör man undvika att sätta ett betyg.
Ljusbus
Kräver kanske en seperat diskussion, men jag kan ibland nästan tycka att man borde ta bort alla sina betyg på filmer det var flera år eller ännu tidigare man såg. Kan man verkligen stå för sina gamla betyg på filmer man inte kommer ihåg alls eller grunderna till ens betyg? Betyget blir väl då snarare bara ett bevis på att man sett den en gång i tiden och inte en reflektion av ens åsikt idag? Det kanske bara hade varit nyttigt att ta bort gamla betyg då och då.
Film
Sant, så sant!
Visa fler (9)

Veckans populära filmer

Visa fler