Farbror Joakim & knattarna i jakten på den försvunna lampan (1990)

Eftersom jag anses vara vuxen nu väljer jag att se om filmen på originalspråk. En urbota dum idé om man vill bli det minsta nostalgisk. Jag hakar direkt upp mig på hur konstigt alla låter. Mina kinder rodnar och jag skäms över att tvingas fråga min sambo varför Farbror Joakim har så märklig dialekt. Jag borde förstås komma ihåg att han är skotte. Sedan tar det ytterligare en kvart att försöka höra vad Knatte, Fnatte och Tjatte säger förutom ”o'boy, o'boy, o'boy”. Då är ändå allt hyfsat okej tills Anki Anka dyker upp. Detta helrosa flickebarn som uppenbarligen är specialkonstruerad för att tilltala småtjejer. Satan i gatan så trist hon är! Hennes insats i filmen är följande: spegla sig i speglar, påpeka hur fina saker är på utsidan, putsa lampor och leka teparty. Jodå, så sorgligt är det.

Men trots stereotypiska pojk- respektive flickskildringar, som måtte vara hämtade ur en husmorsbok från 50-talet, har filmen en hel del sköna ”Kalle Anka”-inslag. Hieroglyfprydda pelare faller pladask i marken likt dominobrickor, trillingarna rider på en kamel med tre pucklar och på botten av en läskig avgrund lever de förrädiska ”Sumo-wrestling”-skorpionerna. 

Berättelsen, miljöerna och actionsekvenserna får en osökt att tänka på 80-talets äventyrsfilmer som ”Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten” och här har ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan” sin charm: i berg-och dalbanesekvenserna, dödsfällorna och slänggunge-effekterna. Eftersom det är Disney som står bakom kan jag dock inte låta bli att jämföra med ”Aladdin” och berättelserna påminner onekligen väldigt mycket om varandra. Men där Aladdin-anden finns för att tilltala en vuxen publik har ”Fabror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan” ingenting motsvarande att lockas med av. 

Tyvärr har jag dessutom blivit bortskämd med Pixar med fleras förmåga att engagera hela familjen. Ett nämnvärt försök görs förvisso att dra en vuxenvits. Det är när Anki Anka leker teparty med anden och han tror att hon menar att de ska leka ”Boston Tea Party”. Detta känns dock helt malplacerat eftersom inga ytterligare ansträngningar genomförts för att tilltala en bredare målgrupp.

Det finns heller inga sympatiska karaktärer att ta till sig. Farbror Joakim är som bekant en egoistisk, pengakåt gubbstrutt, trillingarna är rätt trista pojkspjuvrar och Anki Anka känns mest lite vilsen. Den onda trollkarlen och hans assistent är dessutom smått obehagligt exotifierade. Teckningsstilen är förvisso fin med en härlig färgkombination av lila, beigt, rött och knallgrönt, något jag inte sett sedan ”Starzinger”, men i slutändan är det ändå som att se om ”Smurfarna” eller ”My Little Pony”. Något man bara borde göra med ett väldigt entusiastiskt barn i närheten för jag somnade nästan och då är filmen ändå bara drygt en timme lång.

Så även om det kan vara gött med odrägliga huvudkaraktärer är alltså inte detta den första filmen jag skulle leta upp på vinden. Nej, då finns det betydligt justare barnfilmer med fint budskap och bra förebilder att se om istället. Damma då hellre av VHS:en med ”Den siste enhörningen”, ”Nimhs hemlighet” eller möjligen dra igång ”Ducktales”-tv-serien istället som åtminstone håller något högre kvalité.

Katarina Emgård Skribent