Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Vinnare av Guldpalmen 2010. Farbror Boonmee lider av en akut njursjukdom och har bestämt sig för att tillbringa sina sista dagar omgiven av sina nära och kära. Till hans stora förvåning dyker avlidna frun upp i form av ett spöke för att ta hand om honom.

Även en sedan länge förlorad son dyker upp om än i ny skepnad. Boonmee funderar över sitt öde medan han vandrar genom djungeln med sin familj för att slutligen hamna vid en mystisk grotta på toppen av ett berg som visar sig vara platsen där han en gång föddes… till sitt första liv.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FARBROR BOONMEE SOM MINNS SINA TIDIGARE LIV

Vackert, sagolikt – men konstigt
Den här udda, thailändska filmen har redan hyllats och vunnit Guldpalmen i Cannes. Frågan är om hyllarna möjligtvis fokuserat sig på filmen stilistiska yttre och kanske inte riktigt förstått dess ganska svårsmälta budskap. För även om filmen är stämningsfull, vacker och innehåller en hel del intressant filosofi så blir det också långdraget, pretentiöst och efter ett tag långtråkigt.

Farbror Boonmee är döende i en allvarlig njursjukdom och tillbringar sin sista tid med nära och kära. Vid en lugn middag med bl.a. sin handikappade svägerska så dyker både hans avlidna fru, i form av ett spöke och hans sedan länge försvunna son, numera ett hårigt apmonster som bor i skogen, upp. De påbörjar en vandring genom djungeln och Boonmee får tid att fundera på sitt nuvarande - och tidigare - liv.

Visst låter det lite mer än knasigt men faktum är att man sväljer de flesta av dessa oväntat snurriga infall och övernaturliga inslag med hår och hull då filmen lunkar på i ett så behagligt, finstämt tempo att man dras med in i historien och dess sagolika atmosfär - i alla fall för en stund. För efter att regissören Apichatpong Weerasethakul byggt upp en fantasikittlande inledning vars känsla kan liknas vid en mjukare David Lynch-rulle med mer varm än obehaglig stämning, så tappas filmen på energi ju längre den pågår.

Vi får provsmaka på små, spännande berättelser och livsöden som dock får abrupta slut eller saknar upplösningar helt. Man längtar frustrerat efter någon slags poäng eller slutkläm som kan ge en förklaring till filmens surrealistiska och framför allt konstiga scener. För det är en konstig film. Det blir uppenbart att det är en främmande kultur vi har att göra med och även om mycket filosofi och smått humoristiska repliker går hem är det mycket som går helt över huvudet. Man vill förstå men famlar i mörkret.

Oralsex med kattfiskar, duschande munkar, mystiska grottor och de där Bigfoot-liknande aporna med röda, lysande ögon... Det är häftiga och vackra scener men när de pågår i evigheter utan att leda någonstans börjar man smygkolla på klockan. Där jag ändå uppskattar filmer som tar sin tid så uppskattar jag även att utdragna scener har någon slags känsla att förmedla. Visst går det säkert att analysera sönder tills kulturkraniet spricker men då bör man nog vara lite inläst på thailändsk kultur. För oss andra blir det en vacker, udda men ganska tråkig film.

Däremot är hantverket mäkta imponerande. Weerasethakul har en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller de sagolika scenerierna och situationerna - man kan ana en svartsjuka hos Tim Burton som utnämnt filmen till ett av årets bästa. Om Weerasethakul tillåter oss att förstå mer i nästa film så ser jag mycket fram emot den.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
lindersson
Uncle Bone Me :)

Veckans populära filmer

Visa fler