Familjen Savage (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Syskonen Savage har lyckats slå sig fria från sin dominante, fruktade far, och som vuxna lever de nu behagliga liv. Då får de veta att fadern drabbats av demens och barnen är de enda som kan hjälpa honom. Wendy och Jon lägger sina normala liv på hyllan under en tid för att istället försöka bo under samma tak igen. De ställs inför totalt kaos och bråkar om hur de bäst ska ta hand om pappan under hans sista dagar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FAMILJEN SAVAGE

Svart på gränsen till smaklöst

Wendys (Linney) och Jons (Seymour Hoffman) uppväxt var emotionellt sett mycket torftig. Med en far som var själsligen och en mor som var kroppsligen frånvarande under större delen av tiden, är det föga konstigt att ingen av dem vill ha något med sina föräldrar att göra. En dag får Wendy ett telefonsamtal som gäller just deras far eller mer korrekt, hans hälsostatus. Faderns sambo har precis dött och då fadern uppvisar tecken som tyder på att han inte kommer klara av att leva på egen hand, ser Wendy och Jon ingen annan utväg än att ordna en plats åt honom på ett ålderdomshem.   

Det är i grunden ett mycket sorgligt ämne som behandlas. Jenkins (som både skrivit manuset och regisserat) berättar för oss om den situation som uppstår när föräldrarna blir så gamla att de inte längre kan ta vara på sig själva och de vuxna barnen tvingas då att ta ställning till hur mycket de vill och kan hjälpa till. Alla förutsättningar finns här för att skapa ett riktigt tungt drama, men Jenkins har valt en annan väg genom att blanda komik (huvudsakligen svart) med allvar.

Humor är en krydda som kan användas med framgång i de flesta fall. Så även här då ”Familjen Savage” utan den nämnda tillsatsen hade givit sin publik en djupt deprimerande, och troligtvis inte mer sann, samhällsbild. Och det till ingen nytta - för så länge som budskapet inte påverkas, är det väl att föredra att leveransen sker i ett så trevligt omslag som möjligt. Eller hur?

Det största problemet är att Jenkins ibland går för långt i sin strävan efter att ge publiken en så bra svart komedi som möjligt. Jag är medveten om att grunddefinitionen för en svart komedi är att skämten skall handla om de saker och ting som är mer eller mindre tydligt stämplade som tabuaktiga. Men när de så kallade lustigheterna börjar tangera gränsen till det smaklöst kränkande, finner jag själv inte något nöje i att lyssna till eller se på. Var denna gränslinje skall dras är givetvis en personlig avvägning – jag nöjer mig med att skriva att i min värld känns det inte bra att skoja på utsatta äldre personers bekostnad. Även om det sker på ett svart sätt. De flesta scener i ”Familjen Savage” klarar sig från denna överträdelse, men tyvärr inte alla. Rent siffermässigt är de senast omnämnda inte många, ändå hade filmen, rent upplevelsemässigt, tjänat rejält på om dessa klippts bort.

Bäst fungerar Jenkins svarta komedi när Wendys och Jons vardag skildras. Detta beror till lika stor del på att de två, lagom bittra, medelålders människornas liv, som präglas av prestationsångest och en oförmåga att ta ansvar, är trovärdigt och lagom roande skildrat, som på Linneys och Seymour Hoffmans skådespelartalanger. Jag önskar att Jensen hade låtit just dessa scener få lite extra utrymme på bekostnad av dem som jag kritiserade tidigare i denna text. Då hade jag lämnat biografen lika mycket gråtande som skrattande. Nu vandrade jag istället ut ur salongen med en fadd eftersmak i munnen.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler