Enter the Void (2010)

Ni som sett en del Noé vet att han är en regissör som inte skyr mörkret. Hans mest kända verk, "Irreversible" är en baklänges-orgie i våldtäkt och brandsläckar-bash, som polariserat sin publik världen över - precis som denna. Nu är han alltså tillbaka med sin första engelskspråkiga film, som ifrågasätter allt vi lärt oss om det filmiska språket - en given framtida kult-klassiker.

Redan i de epilepsi-framkallande förtexterna, som Quentin Tarantino kallat bland de bästa i filmhistorien, förstår vi filmens hypnotiska ambitioner samtidigt som våra ögon smiskas av ett typografiskt stroboskop. Och det är inget tvivel om att Noé tagit ett stort steg framåt. En oändig mängd CGI från BUF - som jobbat med filmer som "Matrix" och "Avatar", musik från Daft Punks Thomas Bangalter och fem års arbete har gått in i filmen, inklusive en research-resa där Noé trippade på DMT i den peruanska djungeln.

Resultatet är en filmisk motsvarighet till en mushroom-shake, den första filmen som använder dagens gränslösa digitala effekter för att fånga den subjektiva upplevelsen av hallucinogena droger. Vi får ur ett förstapersons perspektiv följa den amerikanska knarklangaren Oscar på äventyr i Tokyo i minst sagt beslöjat tillstånd, det är som att se TV-serien "Peep Show" ur karaktären Superhands perspektiv, förhoppningsvis förstår någon nörd den referensen. Vi ser varje blinkning och hör varje tanke.

Där "Irreversible" mer verkade vilja provocera och bryta tabun, berättar "Enter The Void", trots att även den innehåller chockerande bilder, en stark historia som bottnar i en tragisk barndom för våra vilsna huvudpersoner, Oscar och hans strippande lillasyster (Paz de la Huerta), Där det känslostarka innehållet blir en viktig del i helhetsupplevelsen i denna filmiska berg- och dalbana - på crack.

Snedtripp eller eufori? Säga vad man vill om den märkliga upplevelsen men det är omöjligt att inte beundra Noés ambitioner. "Enter the Void" är ett tekniskt mästerverk, 3 timmar passerar utan att man upplever ett enda klipp samtidigt som gränserna mellan det verkliga och undermedvetna suddas ut. Den mosaikmönstrade berättarstrukturen, influerad av Den tibetanska dödsboken, som i vilken annan film som helst varit en töntig gimmick blir här ett befogat berättarverktyg som fördjupar trippen.

Trots Oscars dimmiga tillstånd behandlar filmen livets mörkaste dalar och högsta toppar med oerhörd skärpa. Även om filmen säkerligen kommer förpassas till knarkfilmshyllan besvarar filmen större frågor än hur Tokyos neonbelysta bakgator ser ut på DMT (svaret gör filmen mer än värd att uppleva på stor duk), - vad händer när vi dör? Vilka är de sista tankarna som passerar genom en döende hjärna där hallucogener skjuter blixtar mellan varenda synaps?

Noé, har här tydligt inspirerats av filmen som inledde hans kärleksaffär med filmmediet, Stanley Kubricks "2001: A Space Odyssey", släktskapet syns i referenser, filmens struktur, användandet av klassisk musik och den närmast ändlösa speltiden. Hans egen odyssé in i det undermedvetna och syndens neonbelysta Tokyo tänjer det audiovisuella mediets gränser, och siktar på att göra något helt nytt med de filmiska verktygen. En vidrig, vågad, fantastisk, skrämmande, erotisk, fysisk och visuellt orgasmisk filmupplevelse som knappast kommer falla alla i smaken. Likt en drogtripp ger nya perspektiv på tillvaron ger "Enter the Void" nya perspektiv på film som koncept. En makalös mindfuck-macka.