En säsong i Frankrike 2017

Abbas (Eriq Ebouaney), en gymnasielärare från Centralafrikanska republiken har flytt till Frankrike med två barn, bror och bördan av sorg över sin bortgångna fru. Samtidigt som han ansöker om politisk asyl arbetar Abbas på en matmarknad där han möter Carole (Sandrine Bonnier). Hon öppnar varmt sitt hem för Abbas och hans barn, men när franska staten avslår Abbas ansökan ställs allt på sin spets och de tvingas fatta avgörande beslut.

Den här filmen får mig att känna mig som en usel, kall människa. Trots den omöjliga, orättvisa situationen, kringflackande och de små barnen som bara vill stanna på en plats, trots att Abbas gör så gott han kan men gång på gång knuffas mot en emotionell bristningsgräns - så känner jag inget. På något sätt misslyckas denna mycket känslosamma berättelse att greppa mig, och jag vet inte riktigt varför. Skådespelet är okej, även från de små barnen. Berättelsen har alla beståndsdelar för att vara en snyfthistoria. Men ändå - ingenting.

Jag överväger att höja betyget bara för att. För att det är en viktig film, för att det är en berättelse som förtjänar att höras - om ett kallt system, människorna som hamnar i kläm, men också vanliga människors medmänsklighet. Men i slutändan kan jag inte lura mig själv. Den misslyckas med sitt objektiv.

 

Istället kan jag rekommendera några några andra filmer som lyckas med det “En säsong i Frankrike” misslyckas med - den drabbande flykting/science fiction-filmen (!) “Destination Europa” och isländska “And Breathe Normally” som båda haft premiär under sommaren, samt dokumentärerna “After Spring” om det enorma flyktinglägret Zaatari och Ai Weiweis utmärkta “Human Flow.”