En långvarig förlovning (2004)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En långvarig förlovning utspelar sig i Frankrike mot slutet av första världskriget, dels på slagfältet i Somme, dels i Paris. En episk berättelse om Mathildes hoppfulla och outtröttliga sökande efter sin fästman, som uppges saknad i kriget under tveksamma omständigheter.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN LåNGVARIG FöRLOVNING

Jeunet briljerar igen

Jag hade stora förväntningar på Jean-Pierre Jeunet när jag skulle se ”En långvarig förlovning”. Jeunets förra film ”Amelie från Montmartre” är bland de vackraste filmer jag sett, om inte den vackraste. Hans Hollywood-försök med ”Alien: Ressurection” höll inte för fem öre storymässigt, men ack så stilig den var.

I ”En långvarig förlovning” tar historien sin början i de franska skyttegravarna under första världskriget. Kalla regndroppar piskar fem dödsdömda soldater. Under sin sista marsch med livet i behåll får vi ta del av deras liv i sann Jean-Pierre Jeunet-anda. Det är inte var man levde som är viktigt här, utan Jeunet visar hellre små stunder i deras liv som för de är oförglömliga. T.ex. hur en av de brukade slicka ölskum från sin flickväns näsa, och en annan hur han somnade med sin hand på sin fästmös bröst efter första gången de hade älskat.

Alla fem har de en sak gemensamt; självstympning. Alla fem har skjutit sig själva i handen för att få komma hem, någonting som bestraffas med döden i Frankrike. De kastas ut i ingen mans land där de får vänta på antingen kylan eller tyskarnas kulor.

Tre år senare möter vi Mathilde, spelad av Audrey Tautou som fick sitt genombrott i ”Amelie från Montmartre”. Hennes fästman var en av de dödsdömda och hon kan inte svälja det faktum att han är död. Hon kommer gång på gång över information som menar att hennes älskade kan ha överlevt.

Jeunet berättar mycket med färger. Gula åkrar på landsbygden lyser upp hela duken som ett varmt och mysigt ljus. När vi befinner oss i första världskrigets lervällingar till skyttegravar ligger det en grådaskig färg över allting. En färgsättning Jeunet snott rakt av från Spielbergs ”Saving private Ryan”. Det gör mig inte så mycket då Jeunet skildrar krigsscener på ett helt annorlunda sätt än Spielberg. Här följer vi de små detaljerna, allt från grus i marken till handgranater i luften.

Storymässigt ligger denna historia på en 4:a, utan tvekan. Då ”Amelie från Montmartre” var en hyllning till livsnjutaren tar Jeunet upp kärlekens fördelar och baksidor i ”En långvarig förlovning”. Den lyckan som man kan få men även den sorg som känslorna kan bidra med. Man känner verkligen för varenda karaktär i denna film, ingen är ond, ingen är god, alla är människor, kort och gott. I det kaos de befinner sig i förstår vi och kan ta till oss varenda en av dem. Det är någonting Jeunet ska ha beröm för; äntligen en filmmakare som vill berätta om människor, inte om det onda och goda i dess olika former. Det är detta djup och den sista touchen med Jeunets fantasifulla bildspråk som höjer filmens betyg en sista gång, än en gång; utan tvekan.

Ville Gideon Sörman Skribent
Senaste kommentarer
4005-0
Jean-Pierre Jeunet är min favoritregissör bara på grund av den här filmen och Amelie :) vilka konstnärliga mästerverk!

Veckans populära filmer

Visa fler