Efter dig 2013

Dokumentär
Sverige
75 MIN
Svenska
Norska
Efter dig poster

Synopsis

Marius mamma tar hand om sin döende far. Hon ger honom all sin tid. Marius ger all sin tid åt att filma sin mamma. För att försöka förstå henne, och förstå vad som händer. Han filmar deras vardag, saker de gör, äter och ser. Efter ett tag blir orden också hennes. I takt med att det ogreppbara närmar sig börjar Marius och hans mamma filma alltmer tillsammans.

"Efter dig" är en 73 minuters film-kontemplation om omsorg och närvaro. I lugnt tempo och med ömsint poetisk skärpa berättar den om de outtalade sakerna som håller oss samman.
Ditt betyg
2.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Efter dig
Biopremiär
1 november 2013
DVD-premiär
12 februari 2014
Språk
Svenska, Norska
Land
Sverige
Distributör
Folkets Bio
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Jonna Vanhatalo

30 oktober 2013 | 18:01

Mer installation än film

En fin och ömsint dokumentärskildring av en fars och morfars sista tid i livet. Bilderna är många gånger poetiska och tonen i det berättade kontemplativt. Det blir emellanåt väldigt känslosamt, men sammanfattningsvis händer det för lite för att historien på allvar ska gripa tag och hålla mitt intresse vid liv hela vägen.

Det handlar om regissören Marius Dybwads mamma som tar hand om sin gamle döende far. 
I början får vi se en lång tagning på henne när hon mot en vit snötäckt bakgrund stakar sig fram på skidor, närmare och närmare kameran. Slutet ger oss på sätt och vis det omvända och dessa båda sekvenser är i all sin enkelhet väldigt talande och vackra. Och de ramar väl in det andra.

Men det är just "det andra", eller historien där emellan, som inte riktigt håller lika bra. Det är väldigt löst berättat, knappt att man överhuvudtaget kan kalla det en berättelse. Jag vet inte om tanken är att det ens ska vara det och den osäkerheten stör mig något.

Filmen är mer ett ihopklippt kollage om livet, döden och kärleken. En installation med den starka, omhändertagande kvinnan i centrum. Marius Dybwad skriver själv i pressmaterialet att filmen handlar om omsorg och vårt beroende av varandra. Egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga, med låg status och därför förtjänar att erkännas en högre. Och visst, så är det och det är också bra så. Projektet har kanske ett feministiskt och politiskt syfte framförallt, men jag ser ändå i första hand en kärleksfull återgivning av en flyktig och svår tid, ett minne om en människa som snart inte längre finns. Filmen påminner oss om att ta tillvara på tiden, kanske redan innan den håller på att ta slut.

Ett avsked förbereds och när det sedan ganska odramatiskt är dags, känns det. Jag blir berörd och tycker att det är riktigt ledsamt och rätt så jobbigt. Döden är något oundvikligt, fast samtidigt för många så oändligt skrämmande. 
Även om det är gripande, saknar jag ett uppvisande av känslor. Det är mest ett praktiskt ordnande av saker och ting, både tiden innan och efter dödsfallet. Vi ser som sagt en hel del omsorg, gräsklippande, städande av rum, nerplockande av kläder och sedan väljande av kista. Jag förstår varför, med regissörens syfte klingande i bakhuvudet, men hade gärna sett lite mer känslor komma till uttryck.

Det är inte en lång film, men de knappa 80 minuterna går stundvis väl långsamt. Med en kamera placerad nästan uteslutande på en fast plats någonstans i omgivningen blir mycket av det som visas statiskt. Visserligen kan scenerierna liknas vid rörliga fotografier och som sådana är de hyfsat intressanta, men jag uppskattar ändå mer liv i själva filmandet.

De många gånger poetiskt skarpa bilderna fyller inte alltid en funktion och ibland blir jag osäker på om jag hänger med i deras språk. Dock är de vackra och jag ser dem med värme fast är tveksam till om detta är en film att ses på bio.

| 30 oktober 2013 18:01 |