Due Date 2010

Komedi
USA
95 MIN
Engelska
Due Date poster

Synopsis

Peter ska flyga hem från Atlanta men det uppstår problem på flygplatsen och han bestämmer sig för att köra hem istället. Hans situation blir än mer komplicerad när han går med på att dela bil med den egocentriske Ethan.
Ditt betyg
2.8 av 1,026 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

2 november 2010 | 16:47

Småkul men pubertal komedi

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé "Baksmällan". Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

Framgångsrika arkitekten Peter (Robert Downey Jr.) befinner sig på fel sida av landet när hans höggravida fru om några dagar ska föda. När han p.g.a. ett "missförstånd" får flygförbud och blir av med plånbok och legitimation tvingas han lifta med Ethan (Zach Galifianakis), en korkad, slarvig och småknäpp skådespelarwannabe med en problemfri attityd och flera egenskaper som sakta driver Peter till vansinne och utsätter dem för ett flertal bisarra situationer under resans gång.

"Due Date" kombinerar två klassiska koncept - roadmovien och komeditypen där huvudkaraktären får en påfrestande, knasig typ på halsen som slutligen resulterar i vänskap och en nyttig läxa om livet, något som betats av senast både i "Dinner for Schmucks" och "Get him to the Greek". Som vanligt i den här typen av komedier är den genomtänkta castingen grundläggande och två stabila stjärnor matchas väl av varandra.

Downey Jr drypande sarkasm funkar som vanligt fint även om Galifianakis är den stora stjärnan här. Även om han gör en lite mer flamboyant variant på sin skruvade karaktär från "Baksmällan", som innebar hans genombrott, så har Galifianakis förmågan att förvandla sina knasbollar till sympatiska, känsliga figurer med hjärtan av guld. Att man dessutom vågar ta Ethan och historien på allvar är befriande, även om de lågmälda stunderna är korta och få.

För syftet med den här rullen är trots allt att vara så wild & crazy som möjligt. Det är slagsmål med galningar i rullstol, bilar som kraschar, knarktrippar och runkande hundar. Stundtals hysteriskt roligt men lika ofta känns skämten riktade mot en väldigt ung publik och en aning återanvända. Jag får en känsla av deja vu som är svår att skaka av.

Dessutom har filmen en onödigt hjärtlös och rå ton som inte rimmar väl med något som ändå ska klassas som komedi. Peter, huvudkaraktären, är något av en egocentrisk skitstövel som det är svårt att sympatisera med och hans elaka sarkasmer blir inte lika kul när han ständigt trycker ner och skäller ut den ensamma och missförstådda Ethan. Charmen som gjorde "Baksmällan" till den hit den blev uteblir tyvärr och kvar finns några kul gags och galna actionscener i en film som känns direkt riktad till lättroade 13-åringar.

| 2 november 2010 16:47 |