Det levande slottet 2004

Sofie är en helt vanlig tonårstjej med ett helt vanligt tonårsliv. Med tanke på att tiden är tidigt 1900-tal, vill säga. Hauro är en ganska ovanlig trollkarl med ett väldigt ovanlig bostad. Slottet han bor i skuttar runt olika världsdelar på långa mekaniska ben, och inifrån kan man också snabbt förflytta sig till andra ställen genom att vrida på en snurra vid ytterdörren och vips så ändras landskapet utanför. Sofies helt vanliga liv förändras den dagen hon möter Hauru, och senare även elaka Ödeshäxan som – i ren ålderskris kanske? – förvandlar henne till en 90-årig tant. Äventyrslystna Sofie, som drömmer om nya upplevelser och nu även om en mirakelkräm som återger henne det rynkbefriade ansikte hon en gång hade, hakar hon på Hauru och hans gäng och ger sig av på en oförglömlig resa i deras levande slott.

”Det levande slottet” är precis som ”Spirited Away” en häpnadsväckande visuell upplevelse. Jag låter mig skoningslöst ryckas med in i dess fantasifulla värld och beundrar det mesta, från landskapet till detaljerna. Filmen saknar heller inte humor – vem kan låta bli att älska det griniga eldmonstret Calucifer, som styr Hauros rörliga slott? Det är lätt att dra paralleller till Disney, men gör det inte i Hayao Miyazakis närhet för då blir han sur. Medan de västerländska bolagen går allt mer över till dataanimation, håller Miyazaki fast vid det gammaldags sättet, att rita allt för hand.

Däremot fastnar jag inte lika lätt för filmens story, helt enkelt för att jag har ruskigt svårt att hänga med i den. Möjligen är det krigsinslagen som rör till det för mig: mitt totala ointresse för krigsfilmer och politik överhuvudtaget samt förvåningen över att dessa beståndsdelar smugit in sig i en animerad film. Jag må vara aningen trög, men när jag måste ta till pressmaterialet efter att ha sett en film för att reda ut vad den egentligen handlade om, då ligger nog felet inte enbart hos mig… Men den som någon gång sett åtminstone en asiatisk rysare, vet att filmskaparna i öst inte följer samma riktlinjer som Hollywood när det gäller att berätta en story, och kanske är det bara en vanesak?

Miyazakis ”Spirited Away” var en hyfsad film, men med tanke på alla priser och goda betyg den överöstes med ansåg jag den alldeles för överskattad. Därför glädjer det mig att ”Det levande slottets” recensioner i allmänhet har varit svalare, då den mest tilltalar de inbitna anime-fansen och kanske en och annan prettokritiker, men inte oss vanliga dödliga. Ytan är vacker och full av charm, men innehållet aningen segt och för invecklat för sitt eget bästa.