Det är bara förnamnet 2012

Den pompöse författaren och professorn Pierre (Charles Berling) och hans fru, den smått överkänsliga lärarinnan Elisabeth (Valérie Benguigiu) har bjudit in tre vänner på middag. Livsnjutaren tillika musikern Claude (Guillaume de Tonquedec) anländer först, tätt följd av kaxiga playboyen Vincent (Patrick Bruel) som väntar barn med den vackra Anna (Judith El Zein).

Tidigt på kvällen, redan innan Annas ankomst, avslöjar Vincent det minst sagt kontroversiella namnvalet på hans ofödda son vilket får den hetlevrade Pierre att gå i taket. Men vad som först var menat som ett oskyldigt skämt spårar snart ur under kvällen där diverse fördomar, förolämpningar och hemligheter uppdagas.

Det är ingen fråga om saken att det här dialogbaserade dramat bygger på en pjäs då man med undantag för upplösningen samt några "Amelie från Montmartre"-inspirerade ögonblick knappt rör oss utanför värdarnas vardagsrum, liksom i fjolårets "Carnage". Likheterna med Roman Polanskis film, även den baserad på en pjäs, är många och det är oundvikligt att jämföra de två.

Det handlar även här om vuxna människor som inte kan kontrollera sina känslor och vars reaktioner på diverse åsikter och uttalanden resulterar i att de beter antingen beter sig som barn eller idioter. Den stora skillnaden är dock att det här handlar om gamla vänner istället för två främlingar och dynamiken i deras gräl är desto starkare.

Det gör dock att trovärdigheten inte alltid håller när de giftiga replikerna flyger kors och tvärs praktiskt taget nonstop under filmens gång, och det finns knappt andrum för varken karaktärerna eller publiken. Tacksamt nog är dialogen välskriven och innehåller flera intressanta teman. De färgstarka skådespelarna lyfter det hela med sitt intensiva spel, och visst är det lättare att ta till sig en historia där rollfigurerna inte spelas av fyra Hollywoodstjärnor.

Att man sedan valt att runda av filmen med en ganska onödig - och förutsägbar - slutscen där man omotiverat valt filmens största skitstövel till huvudperson och berättare är kanske inget som gynnar en från början lite ojämn film. Och för många lär den här vara för mycket snack och lite action. Men är man på humör för en välspelad, rolig och dramatisk fransk melodram med vass dialog så är den given.