Den bästa av mödrar 2005

Drama Historisk
Finland
111 MIN
Svenska
Finska
Den bästa av mödrar poster

Synopsis

Den finske pojken Eero kommer till Sverige som krigsbarn under andra världskriget. Han har svårt att anpassa sig till sin nya familj och känner sig sviken av sin riktiga mor. Mamman i den nya familjen har också svårt att ta till sig pojken och vi får följa deras trevande försök att bli en familj. Ett gripande drama, löst baserat på en roman av Heikki Hietamies.
Ditt betyg
3.1 av 101 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Äideistä parhain
Biopremiär
4 november 2005
DVD-premiär
10 maj 2006
Språk
Svenska, Finska
Land
Finland
Distributör
Sony Pictures
Åldersgräns
7 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

1 januari 2008 | 00:00

Sentimentalt till överdrift

Det är tidigt 1940-tal och Finlands män ger sig av för att delta i kriget. Eeros pappa försäkrar sonen om att de snart kommer att ses igen, men istället är det det oundvikliga dödsbudet som hittar hem till Eero och hans mamma.

Mamman bryter ihop, hon vägrar äta och svara på tilltal, utan ligger bara i sängen hela dagarna, onåbar. Situationen blir ohållbar, och snart måste pojken mot sin vilja skickas iväg tillsammans med andra krigsbarn till neutrala Sverige. Han har turen att bli en av dem som slipper placeras i barnhem, utan hamnar på en gård i Skåne hos ett barnlöst par.

Medan Michael Nyqvist får gestalta den snälle men triste maken Hjalmar, går Brasse Brännström fem steg längre och gör kanske filmhistoriens mest onödiga filmkaraktär nånsin, en sjuklig och stum farfar som mest hänger och dreglar i sin stol, som en mongoloid inventarie. Klart intressantast är dock Signe (Maria Lundqvist), som den kyliga styvmodern som hade hoppats på att få ta hand om en flicka. Tyngd av en tidigare tragedi, och full av besvikelse agerar hon ut sina känslor mot alla som kommer i närheten, och i synnerhet lille Eero. Intressant är förstås också vår huvudfigur, grabben med två hem och två mödrar, som egentligen inte känner sig hemma någonstans. Trots att konflikten mellan Eero och Signe är välskriven och engagerande, tror jag att bådas inre konflikter kunde tagits bättre tillvara.

Filmens bättre delar är de historiska aspekterna. När vi får se hur de finska barnen placeras på en båt utan att riktigt veta vad som väntar dem, eller förstå varför de måste lämna Finland. När tidningen skriver om hur tacksamma krigsbarnen är när de får komma till glada svenska familjer. När personer i Eeros omgivning överhuvudtaget använder ordet "krigsbarn" som den mest naturliga sak i världen, utan att ens reflektera över att det kan uppfattas nedlåtande.

Och vem hade kunnat tro att man kunde inleda en sågning av en film med att jämföra den med "Så som i himmelen"? Förra årets dundersuccé som lockade över en miljon svenskar till biograferna - en film jag själv ser som högst överskattad. Kay Pollack visste exakt vilka knappar han skulle trycka på för att fånga sin publik, och unge regissörskollegan Klaus Härö gör detsamma, fast utan feelgood-känslan som "Himmelen" emellanåt hade utan i en betydligt mörkare miljö. Fotot är snyggt, men tråkigt. Skådespelarna är duktiga men deras rollfigurer onyanserade. Och musiken! Den obligatoriska, sliskiga dramafilmsmusiken vars volym åker i taket så fort Eero för femtielfte gången rusar ut till sitt gömställe vid vattnet, Signe skrynklar ihop ännu ett brev från den riktiga modern, något ur det förflutna dyker upp i minnet hos valfri rollkaraktär, och så vidare, och så vidare. Blicken blir tom, orden tystnar, och en pompös men halvhjärtat skriven melodi tar över. Stora känslor görs övertydliga med alla dessa billiga och ganska onödiga knep, små känslor blåses upp till megadimensioner med samma medel. De flesta filmer lyckas åtminstone sköta sådant med finess, men Härö närmast idiotförklarar sin publik - han kunde nästan själv kliva in i bilden i sådär varannan scen och säga "Ni kan börja gråta.. nu". Men vad ska man säga, det funkade för över en miljon svenskar förra året, så en och annan lär falla för det även denna gång.

Med tanke på hur många krigsfilmer det finns är nya vinklingar alltid välkomna. Att uppleva krigets fasor ur ett barns perspektiv, som slipper se blod och kroppsdelar men istället dess andra biverkningar, är intressant och kunde (borde!) till och med vara riktigt gripande. Exakt vart Härö misslyckas är svårt att säga, men det känns tillgjort och tillrättalagt. Däremot kan man storymässigt dra paralleller till Josef Fares senaste film "Zozo", som även den handlar om en ung kille som flyr kriget och kommer till läskiga nya landet Sverige. Fares visade att man kan berätta en liknande historia på ett så mycket mer rörande sätt. Kanske för att han själv delvis varit med om upplevelsen och inte bara läst om det i en bok? Kanske för att han vågar göra nyskapande filmer och leka med genres istället för att följa en given mall till punkt och pricka? Lite kul är det att "Zozo" och "Den bästa av mödrar" konkurrerar med varandra om en Oscarsnominering nästa år, som Sveriges respektive Finlands bidrag. Jag vet iallafall vem jag hoppas på.

| 1 januari 2008 00:00 |