Conan the Barbarian 2011

Även om fantasyvärlden som Robert E. Howards snart åttioåriga skapelse "Conan Barbaren" lever i ursprungligen rymde en relativt sofistikerad backstory - bland annat korsbefruktade Howards då och då sina verk med element ur H. P Lovecrafts skönlitterära mytologi - så är det sannolikt den oresonligt brutale och vilt härjande titelfiguren som har utövat en dragningskraft på publiken, särskilt den amerikanska, genom åren. Uppdaterar man en sådan här actionstänkare är det sålunda röjandet man bör ta fasta på, även om en inledande speakerröst av Morgan Freeman skvallrar om att filmskaparna åtminstone vid något tillfälle i produktionen hade högre anspråk än att tillfredsställa de utpräglade action-fansen.

Och röj blir det, så att hälften kunde vara nog. Den långt ifrån konflikträdde Conan spräcker skallar och separerar kroppsdelar från sina ägare i snart nog varenda scen - detta bör uppfattas väldigt bokstavligt - gärna mot en fond av tjusiga fantasilandskap vars utstuderade profiler förstärks av de i övrigt helt överflödiga3D-effekterna. Två timmar brutal och mycket snygg slakt är vad man har att se fram emot, den minimala dialog som här finns excellerar i lättförglömlighet och består mest av bistra grymtningar från titelfiguren. Vid ett tillfälle torterar Barbaren en gammal näslös fiende genom att stoppa in sin hand i hans ansikte. Det var givetvis den unge Conan som också högg av näsan vid ett tidigare möte. Men så har vi faktiskt att göra med en hjälte som förlöstes genom att hans far skar ut honom ur mammas mage på ett blodigt slagfält och vars livsfilosofi bäst sammanfattas av honom själv enligt: "Jag lever, jag älskar, jag dräper och jag är tillfreds." Detta vet den tilltänkta publiken, och att på något sätt nyansera Conans mordiska hedonism hade sannolikt uppfattats som en dödssynd mot de värden som franchisen står för.

Arnold Schwarzeneggers tvivelaktiga arv som uttolkare av det fåordiga muskelknippet förvaltas väl av hyfsat okände Jason Momoa ("Game of thrones"). Han är med andra ord oerhört stor och arg, dessutom mindre töntig än Kaliforniens forne guvernör. Ron Perlman gör ett standardiserat gästspel som den unge Conans fader, Stephen Lang anstränger sig märkbart för att injicera sin ärkeskurk med en gnutta empati. Ännu svagare än Rose McGowans utspökade häxa är dock ohyggligt felcastade Rachel Nichols som Conans kärleksintresse Tamara. Mellan dem två finns ungefär lika mycket kemiska reaktioner som i en gråsten.

En glädjande parentes är att kampsportsmutanten tillika fegisen Bob Sapp klarar sig utmärkt som elak krigare eftersom hans roll är så nedklippt att man knappt märker att han är med. Fortsätter han så lär Broadway snart ligga för hans fötter.

Lite genusmedvetenhet har ändå smugit sig med i spektaklet. Här syns långt mycket mindre naken hud än i serietidningarna och de tidigare filmatiseringarna, och ingenstans bär Conan hand på en kvinna - om man bortser från att han för att få tyst på Tamara vid ett tillfälle stoppar in en tygbit i munnen på henne. Det känns nästan som att barbaren är frustrerad över detta moderna grepp och därför tar i ännu hårdare när han slaktar sina manliga fiender.

Det där är bara en teori. Men att utveckla teorier i en recension av 2011 års filmatisering av "Conan the Barbarian" känns lite som att skriva en vinspalt om en dunk med hembränt. Är man däremot sugen på lite hembränt får man nog inte bättre valuta för pengarna på någon annan bioduk just nu.