En prins i New York 2 2021

I 80-talskomedin "En prins i New York" följde vi den bortskämde men optimistiske prins Akeem. Han kom från ett lyxliv i afrikanska nationen Zamunda till ett skitigt New York i jakten på den stora kärleken. Med roliga kulturkrockar och en Eddie Murphy på toppen av sin komedikarriär blev filmen en av 1988 års största biosuccéer, och en kär publikfavorit än idag.

Men det gör inget om du inte minns originalfilmen, eller om du aldrig har sett den. Här är det fullt av tillbakablickar, och om inte det räckte så återberättar karaktärer gärna historien om Akeems resa för varandra så ofta de kan.

Handlingen i "Coming 2 America" upprepar i stort sett samma historia, om än något bakvänt. Akeems far har just dött och han kröns till kung. Med stor makt följer också ett stort ansvar - det gäller nämligen att hitta en lämplig arvinge till tronen, och hans tre döttrar är ju dessvärre av "fel" kön. Som tur är får Akeem höra om att han lämnat en liten oäkting efter sig i New York under sitt förra besök.

Här ligger lika mycket fokus på Eddie Murphys kung Akeem som på hans nyfunna son, Lavelle (spelad av Jermaine Fowler, "Sorry to Bother You"). 30-åringen följer glatt med tillbaka till Zamunda, där större delen av uppföljaren får utspela sig. Men han har inget intresse av att finna sig i gamla traditioner eller bli bortgift för den delen.

På många sätt är det samma resa som Akeem gjorde för 30 år sen, men nu med mer speltid i den afrikanska nationen. Kultur- och generationskrocken är oundviklig när den frispråkiga ghettofamiljen invaderar palatsets överdådiga banketter. Och frågan från originalfilmen upprepas på nytt: Kan far och son mötas halvvägs? När får man lov att gå sin egen väg och när ska man följa familjens traditioner?

"Coming 2 America" gör egentligen precis vad man väntar sig av en uppföljare som kommer efter 30 år. Det är ett kärt återseende för många fans. Filmskaparna vet precis vad folk älskade med originalet, de hämtar tillbaks många karaktärer och mycket känns igen.

Filmen är en ändlös parad av tillbakablickar, blinkningar mot publiken och "höhö, minns ni den gamla karaktären?" Fullt av nostalgi, men man kan undra om "En prins i New York" verkligen behövde en uppföljare? Hela filmen är lite som en high school reunion efter flera årtionden, där man inser att alla har blivit rynkigare och att gamla insider-skämt inte längre känns lika kul.

Samtidigt är det på något sätt då den är som bäst, tråkigt nog, när den dröjer sig kvar i det förflutna. För den nya historien, om en amerikansk streetsmart grabb som ska groomas till det kungliga livet i Zamunda, är sällan lika underhållande. Vilket gör att filmen ofta trampar vatten, här finns inte tillräckligt med story för att hålla intresset uppe.

En del är nytt, och ganska roligt. Wesley Snipes har skoj med rollen som hotfulle General Izzi, Leslie Jones livar upp sina scener med högljudda onliners. Det känns också helt rätt i tiden att ge kvinnorna mer och starkare roller. Filmen hyllar både girl power och svart kultur i en underhållande mainstream-förpackning. Humorn är snäll och barnvänlig, ingen kommer bli stött eller kränkt.

För min del har "En prins i New York" aldrig varit en del av kära barndomsminnen, och uppföljaren är egentligen inte mycket sämre. Men är den onödig? Kanske. Är den charmig? Visst. Kom den 30 år för sent? Jo, antagligen. Fans av Eddie Murphy lär ju se den oavsett betyg. Och Eddie Murphy visar sig vara värdig en plats på komeditronen, lika mycket idag som på 80-talet.