Color Out of Space 2019
Synopsis
En meteor faller ner på jorden och landar på en gård. Familjens redan något rubbade patriark Nathan tror inte sina ögon när han ser hur grödor och boskap börjar bete sig mystiskt, för att inte säga demoniskt. Baserad på novellen av H.P. Lovecraft.
Info
Originaltitel
Color Out of Space
Biopremiär
24 januari 2020
DVD-premiär
15 juni 2020
Digitalpremiär
20 mars 2020
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
NonStop Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
En färgsprakande fasansfull mardröm
"The Thing" och "Annihilation" har fått ett barn och det är "Color Out of Space". Nicolas Cage måste ha insett när han gjorde "Mandy" att det är i den suggestiva indie-skräcken som han verkligen hör hemma - för här gör han det åter igen med bravur!
Jag läste H.P. Lovecrafts skräckisar slaviskt när jag var yngre och varje gång jag sett att någon av hans historier ska bli filmatiserad har det varit med lika stora delar förväntan som förfäran. För om det är någonting som är svårt att adaptera, så är det nog utan tvekan H.P. Lovecrafts verk.
När det gäller "Color Out of Space" så transformeras H.P. Lovecrafts klassiska verk till någonting helt annat. Någonting nyskapande och suggestivt. Det är fortfarande samma skräckhistoria med hur en meteorit träffar och har med sig aliens som förpestar skörden, jorden och framförallt människorna.
Jag sitter som på nålar under de knappa två timmar som allting sker. Det är en fartfylld resa från början till slut, om än en lite seg startsträcka men fortfarande omöjligt att veta vem som ska få överleva och vem som blir ett offer för de ljusa, vackra färgerna.
Under filmens gång får jag direkt starka vibbar till framförallt två filmer: "The Thing" och "Annihilation". De använder sig av otroligt lika cgi/puppet-monster som i "The Thing" och det känns nästan efter ett tag, som någonting dåligt. Det hade förmodligen gått att inte få det att se så "studentbudgetaktigt" ut vilket tyvärr sänker filmen lite grann.
Och vissa älskar "Annihilation" medan vissa avskyr den. Jag tillhör den första gruppen och därför blir nog också "Color Out of Space" en film som jag verkligen njuter av att se. Lekandet med tid och rum, men samtidigt vart vi drar gränsen för när och hur vi vill överleva. Är vi villiga att offra vad som helst för en familjemedlem?
Främst så övertygar Nicolas Cage i rollen som den försiktige pappan Nathan Gardner. Hans transformering från gullig hemmapappa till fullständigt skogstokig får en att förstå att det är ju här, i denna genren som han verkligen lyser. Men även Madeleine Arthur i rollen som häxintresserade dottern Lavinia Gardner visar en mångsidig och dubbelbottnad rolltolkning som är en fröjd att se på. Speciellt i scenen där hon ska göra rent en blodig kniv har hon ett minspel som kommer vara svårt att glömma.
Den enda som är relativt svag och sänker lite grann sina medspelare är Brendan Meyer som spelar den äldste sonen. Hans scener blir ofta taffliga och får en nästan komisk känsla över sig, vilket till och med lockar till skratt inne i biosalongen, vilket jag antar inte riktigt är vad regissör Richard Stanley hade tänkt sig.
Visst, det är inte en ny "Hereditary", "Midsommar" eller "Mandy" - men den gör sig allra bäst i en biosalong där det går att ta in de alldeles magnifika visuella effekterna och känna hur man sköljs över av familjens Gardners färggranna och fasanfulla mardröm.
| 11 november 2019 20:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
En nästan genant pinsam "sci-fi" där det mesta är riktigt illa. Karaktärerna är papperstunna, manuset nästan barnsligt dåligt och regin verkar ha utförts av en praoelev. Jag tycker på riktigt synd om Nicolas Cage som tydligen hamnat på någon shitlist som tvingar honom att göra skräpfilmer. För han är nämligen sämst av alla trots att hans motspelare är mer elle rmindre okända amatörer. Att ge den här kalkonen 4/5 visar att MZ's drivs av minst sagt svajiga recensenter. Av mig får den 1/5 och då är jag snäll.
Ni har blivit varnade.
Varsågod.