Chef (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När kocken Carl Casper (Favreau) plötsligt säger upp sig från en fin restaurang i Los Angeles efter att ha vägrat kompromissa med sin kreativa integritet finner han sig plötsligt utan vare sig jobb eller plan.

Han flyttar till Miami där han slår sig samman med sin exfru (Vergara), sin vän (Leguziamo) och sin son (Anthony) och köper en food truck. På gatan hoppas Carl kunna återfinna sin passion för matlagning – och därmed sin hunger efter både livet och kärleken.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: CHEF

En roadmovie att må gott av
Tribeca Film Festival 2014 - Favreau tar sig an många aktuella ämnen i "Chef", men även om filmen är lång och rör sig i sakta mak, lyckas den hålla fokus på det viktigaste – det känsliga förhållandet mellan far och son i en skilsmässorelation – vilket ger filmen det hjärta den behöver.

Jon Favreau har en brokig karriär bakom sig, både som skådespelare, manusskribent och regissör. Allt från kritiker- och publiksuccéer som "Iron Man" (som han regisserade och spelade i) till sågade "Trubbel i paradiset" (som han skrev manus till och hade en stor roll i). Med "Chef" (där han gör allt själv inklusive huvudrollen) ger han sig - trots en stjärnspäckad ensemble - in på en smalare bana och filmen passar alldeles utmärkt i repertoaren på Tribecas filmfestival.

Carl Casper (Favreau) jobbar som aktad kock på en av Los Angeles finare restauranger, men när den välkände matbloggaren Ramsey Michel (Oliver Platt) kommer på besök går allt åt skogen. Ägaren Riva (Dustin Hoffman) tvingar Casper att laga samma gamla välprövade rätter som han alltid gjort och recensionen som Michel skriver är så svidande - och kreativt formulerad - att Casper inte kan låta bli att begå en grym faux-pas genom att gå i tjurigt försvar på twitter.

Fejden sprids som en löpeld på nätet och eskalerar tills Casper begår slutgiltigt socialt-medie-självmord genom att få hjärnsläpp och gå loss framför alltför många mobilkameror. Jobblös och utan någon som vill anställa honom får han ta sig en ordentlig funderare på vad han vill göra med sitt liv och sin karriär, och när möjligheten att införskaffa en "food truck" i Miami dyker upp ser Casper chansen att bli sin egen boss.

Favreaus manus berör flera intressanta punkter. Hur sociala medier kan användas, men även vändas emot den som inte förstår sig på hur de funkar är en viktig del i filmen. Trenden med "food trucks" har funnits länge i USA och håller nu på att få fäste även i Sverige, så det är definitivt högaktuellt - även om jag tycker att de kunde kommit på något mer spännande för Casper att laga än kubanska mackor.

Här finns också godis att hämta för matfantaster med flera scener som får det att vattnas i munnen. Och till sist måste man nämna att "Chef" även är en road-movie där resan från USA:s öst- till västkust bjuder på både härliga smaker och toner från landets olika regioner - soundtracket är förvånande bra.

Själva kärnan i filmen är dock Caspers relation till 10-åriga sonen Percy (en bedårande söt Emjay Anthony som vi tidigare sett i "It's Complicated" och TV-serien "Rake"). De två har ett kärleksfullt förhållande men det står ändå klart att pappan i inte haft den tid med sonen som denne behövt och att han inte heller riktigt har bemödat sig med att lära känna Percy ordentligt.

Detta belyses skickligt i filmen genom välskriven dialog som är både charmig och humoristisk utan att bli sådär konstlad som den ofta blir när barn ska göras intressanta. Klippningen är en annan bit i "Chef" som på flera ställen har utförts på ett så fyndigt sätt så att den verkligen tillför något, framför allt i scenerna mellan far och son.

Men redigeringen är också bitvis filmens svagaste punkt. "Chef" har fått bli nästan två timmar lång och det hade den inte behövt vara. Favreau har haft lite för många idéer, och framför allt för många vänner bland Hollywoods elit, vilka tryckts in i en berättelse där de inte hör hemma. Hit räknar jag båda "Iron Man"-polarna Robert Downey Jr och Scarlett Johansson vars roller närmast kan ses som cameos. Scenen med den förre är ioförsig rolig i all sin bisarrhet även om den är onödig, men den sistnämndes tete-a-tete med Favreau är bara en anledning att få se Scarlett i en sensuell pose. "Chef" blir helt enkelt lite för fullproppad av det goda.

Istället är det scenerna mellan Carl Casper och hans kökskollegor Martin och Tony, spelade av lagom-kända John Leguizamo ("Lincoln Lawyer") och Bobby Cannavale ("Blue Jasmine") som ger de riktiga lyften. Och Favreaus karaktär framstår som så sympatisk att jag till och med förlåter honom det något gubbsjuka i att ge rollerna till båda sina kärleksintressen till riktiga sexbomber, trots att han själv är ordentligt överviktig och inte direkt kan kallas attraktiv. Men berättelsen är helt enkelt för angenäm för att man ska lägga särskilt mycket vikt vid sådana små fadäser.

Jon Favreau serverar härlig feel-good
Iron Man-regissören Jon Favreau lämnar enorma budgetar för att regissera och spela huvudrollen i ”Chef”. En film i matmiljö som handlar om mer än mat lämnar åskadaren med en trevlig eftersmak. ”Chef” cirkulerar kring Favreaus karaktär Carl Casper. Chef Casper är chefskock på en välmående restaurang i Los Angeles. Trots detta är det något som saknas i hans liv. När en välkänd matkritiker sågar restaurangen inser Casper att han är instängd i restaurangvärldens enkelspåriga kultur och måste slå sig fri. Slå sig fri från förutsägbara menyer och riskminimerande restaurangägare. Samtidigt som Casper inser att han måste hitta tillbaka till sin passion för mat inser han sina brister som far. Det blir en historia som handlar om att lyckas balansera sitt eget kall och sin betydande roll i andra människors liv. Sonen spelas med den äran av unge Emjay Anthony vars karaktär sedan sina föräldrars skilsmässa saknar en vardaglig fadersfigur. När möjligheten att införskaffa en ”food truck” öppnar sig är det inte bara Chef Caspers chans till total kreativ frihet, det visar sig även vara en chans att komma sin son nära. En härlig roadtrip tar vid som utforskar sociala mediers makt, glädjen av att göra något man älskar, det alltid reparerbara familjebandet och självklart mat! Faktum är att ”Chef” är matpornografi i den högre skolan. Att Favreau spenderade tid i riktiga restaurangkök och en veckolång träning på matlagningsskola säger en hel del om hans kärlek till projektet. ”Chef” är egentligen en väldigt simpel film. Det är ett enkelt narrativ utan stora överraskningar och vändningar. Däremot tar den i stora frågor utan att hålla tillbaka. Den greppar tag i en genom intressanta relationer, far och son, chef och souschef, före detta man och hustru, kock och mat, och släpper inte taget. Trots sin 114 minuter långa speltid är känslan att denna feel-good rulle är över väldigt fort. Helt enkelt för att man bryr sig. Det finns inga aliens som vill förstöra världen, det finns inga flygande superhjältar, inga jätterobotar. Det enda som finns är en man, hans familj och en food-truck. Det räcker för att Jon Favreaus ”Chef” ska lämna oss med en trevlig eftersmak.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
ジェームズ
En jävla skön film! Mycket bra flow och man tröttnar aldrig utan storyn är så intressant och det är väldigt simpelt. Precis som det skall vara! Rekommenderas stort om man vill verkligen se en bra film!
5/5 <3
magiul
Jon Favreaus bästa film hittills. Skönt med en framgångssaga som inte har det klassika talang jobbar sig uppåt, allt går bra, bakslag, comeback-receptet. Allt sånt hoppas över och man etablerar nästan direkt att filmen kommer handla om hur Favreaus karaktär försöker hitta glädjen i yrket och att få till en fungerande relation med sonen. Det spåret kör de på hela tiden och det räcker när resten av filmen är en virtuell solsemester med färggranna miljöer, värme, god mat och eldiga rytmer.

Jag håller med om att både Downey Jr och Johanssons roller borde strykts ur manus men filmen är ändå feel good och smarrig matporr på riktigt hög nivå för matälskaren. Det räcker gott och väl till betyget 4/5.
AntonKane
Fy fan. Filmen har en plågsamt lång första akt, som utgör mer än hälften av filmen - andra och tredje akten är i princip synonyma - filmens mål blir uppklarat direkt i andra akten.  Sedan fylls resten av speltiden ut av en sentimental far och son relation (Favreau verkar inkompetent på dramaturgi) - men för att skapa relationer krävs karaktärer - men karaktärerna har knappt några karaktärsdrag, det enda dom används till är att rikta uppmärksamhet mot Carls perversion till mat - filmen går med andra ord enbart ut på en opersonlig karaktärs matfixering - allt detta till hysterisk, fantasilös, malplacerad soundtrack. Fy fan.

PS. Scarlett Johnssons "karaktär" är en jävla skymf mot hennes talang - undrar nästan om Jon Favreau har med henne för att få filma henna i urringad klänning - hennes karaktär hade kunnat plockas bort helt och det hade inte gjorts nån skillnad.
Visa fler (6)

Veckans populära filmer

Visa fler