Carrie 1976

Carrietta "Carrie" White (Sissy Spacek) är en osäker, utstött och ensam tonårstjej som tar sig igenom livet med dagliga fysiska och psykiska plågor. I skolan mobbas hon brutalt av sina känslokalla klasskamrater.

Hemma plågas hon av sin psykotiska och fundamentalistiskt kristna mor (Piper Laurie) som dagligen utsätter sin dotter för fysisk och psykisk misshandel. Något som Carries omvärld ännu inte vet om är att hon besitter mystiska och för dem farliga krafter, som yttrar sig när hon provoceras till den grad att hon inte lyckas hålla tillbaka den instängda ilska som hon ackumulerat mot dem som plågar henne.

Carries sista termin i high school går mot sitt slut och den stora efterlängtade glamorösa studentbalen står inför dörren. Men när Carries plågoandar lurar in henne på balen med en fruktansvärd avsikt rinner Carries instängda hat och ilska till slut över och tillställningen förvandlas till en mardröm som ingen någonsin kommer att glömma.

De Palma kan utan några problem inräkna "Carrie" till ett av sina absoluta mästerverk och man kan till och med hävda att filmen är ett av filmhistoriens och skräckgenrens största mästerverk. Det är en historia som chockar och berör och som sent kommer att släppa tittarna ur sina skrämmande klor.

Både Sissy Spacek och Piper Laurie fick ta emot var sin Oscarsnominering för sina porträtteringar av Carrie och hennes mor. Spacek porträtterar den plågade, utstötta och osäkra Carrie och avspeglar hennes känslor så att även jag själv upplever dem när jag sitter i biosof­fan. Detta skulle förstås aldrig ske utan Piper Lauries fantastiska insats som Carries hemska mor, som driven av sexualskräck och manshat förtöjda i tidigare erfaren­heter håller dottern i ett järngrepp.

Vi ser en tragisk och skrämmande relation mellan mor och dotter som starkast yttrar sig i den psykiska och fysiska misshandel som Carries mor utsätter henne för. Samtidigt ser vi ett fåtal gånger en glimt av något som kan uppfattas som en kommande försoning mellan de två. För en sekund kan man få känslan att de på väg åt rätt håll. Men denna känsla försvinner snabbt när nästa konflikt uppstår och vi är tillbaka i den onda cirkeln igen. Det råder hela tiden en skrämmande ovisshet kring vad som ska ske mellan dem härnäst.

Av allt att döma vill De Palma sätta publiken i Carries skor och få den att identifiera sig med henne så att den ser och känner allt hon ser och känner - och det gör vi, med besked. Man vet aldrig med säkerhet vem som är på Carries sida, vem som känner med henne och vill hjälpa henne och vem som vill göra henne illa. Även om det finns de som nästan uppenbarligen vill henne väl, t.ex. idrottsläraren Miss Collins (Betty Buckley), så finns alltid den ytterst obehagliga osäkerheten kring vem som är god och vem som är ond i luften. Denna suveränt skildrade ovisshet kring omgivningens avsikter bidrar starkt till filmens otäcka atmosfär.

Stämningen, musiken, skådespelet och inte minst den fantastiska karaktärsregin i denna klassiska och gripande skräckhistoria ligger på topp. Spänningsnivån stiger intensivt i takt med att Carrie sakta men säkert pressas mot bristningsgränsen av vad hon tål att utsät­tas för. Möjligtvis skulle man kunna invända att Sissy Spaceks vitt uppspärrade ögon i filmens sista dramatiska sekvenser är en alltför schablonartad skildring av "övernaturlighet" (alter­nativt galenskap). Å andra sidan får man betänka att detta är mitten av 1970-talet och totalt sett ser jag filmen som en stark historia som berör och skrämmer på ett djupare sätt än vad som är gängse i skräckfilmer."Carrie" bjuder utan tvekan på en filmupplevelse utöver det vanliga.