Bone Tomahawk (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Fyra män ger sig ut på ett udda räddningsuppdrag i vilda västern, när en grupp kannibaler kidnappar nybyggare från den lilla staden Bright Hope.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BONE TOMAHAWK

En “skräckwestern” med klös
S. Craig Zahlers eminenta regidebut kom som en blixt från en klar himmel och slog ner med full kraft på min hemmaplan. På smått briljant vis mixas bekanta genrer ihop och kommer ut på andra sidan som något nytt och fräscht.
Strax efter en spännande och tonsättande inledningsscen får vi bekanta oss med den rättframa Franklin Hunt (Kurt Russell), sheriffen i 1890-talets Bright Hope. Hans annars relativt lugna verklighet vänds upp-och-ner när en stallpojke i den blygsamma staden blir bestialiskt mördad och den unga läkarassistenten Samantha (Lili Simmons) försvinner under samma natt. 

Allt pekar på att det är så kallade troglodyter - en sorts grottmänniskor - som ligger bakom mordet och bortförandet, och Hunt bestämmer sig för att ta upp jakten (ursäkta ordvitsen) till varje pris. Vid sin sida har han vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), casanovan John (Matthew Fox) och Samanthas make Arthur (Patrick Wilson). De förberedde sig för det värsta innan de gav sig iväg, men kunde ändå inte ens föreställa sig vad som väntade ute i vildmarken.

Det engelska uttrycket “shit goes down” räcker inte riktigt till för att beskriva den riktning som “Bone Tomahawk” sedan tar, för S. Craig Zahler - som står för både manus och regi - går verkligen hela vägen och tar inga fångar. På fräscht vis kombinerar han en bekant och anspråkslös western-berättelse med förhöjande element som är direkt tagna ur skräckgenren. Den briljanta blandningen är ovanlig, men visar sig vara oerhört effektiv och förförande.

En av de grejer som jag imponeras av allra mest är hur skräckbitarna hanteras och presenteras. Okonventionellt nog så utspelar sig de mest otäcka scenerna i stekande solljus mitt på dagen, och det är sällan man får någon sorts visuell - inte via ljud heller för den delen - förvarning innan det sker. Likt de vitmålade troglodyterna själva så smäller dessa scener bara till helt plötsligt när man minst anar det, och man har knappt ens en chans att försvara sig. I många andra renodlade skräckfilmer kan man pusta ut så fort solen går upp, men i den här berättelsen går man aldrig säker, vilket jag älskar.

Det nästan “Public Enemies”-liknande fotot som bara skriker “digitalt!” bidrar också en hel del till den härligt obekväma känslan. Till en början tyckte jag att det kändes “billigt” och att det därför drog ner helhetsintrycket lite, men halvägs in i filmen insåg jag att det faktiskt snarare är en väldigt viktig tillgång. Det Zahler och fotografen Benji Bakshi gör resulterar nämligen i en nästintill dokumentär känsla, vilket i sin tur gör att alla de hemskheter som utspelas framför våra ögon blir så mycket värre. De kommer närmare, de blir verkligare och de kryper verkligen in under skinnet på en. 

Det hjälper inte direkt heller att våldet stundtals är så grafiskt att det vänder sig i magen på en. Särskilt en specifik scen kommer jag aldrig kunna sudda bort från min mentala griffeltavla, då det som visas i den - och hur det skildras - tillhör det vidrigaste jag någonsin har sett i mitt liv. Ni som har sett filmen vet precis vilken scen jag syftar på, och ni som inte har sett den än kommer direkt förstå vilken det är. Jag reagerade till och med rent fysiskt när jag såg den, och i vår ytterst bedövade värld är det sällsynt och välkommet.

Det hade lätt kunnat bli sprickor i denna skräckblandade och skruvade westernvärld om inte skådespelerna hade levererat, men det gör de utan minsta tvekan. Det faktum att Kurt Russell är som född för att spela western-karaktärer visste vi redan på 90-talet, men 2016 är sannerligen året då han verkligen hugger det i sten med både den här och “The Hateful Eight”. Mer badass går det knappt att bli, och jag njuter verkligen av varje bildruta med honom och hans episka “polisongmustaschskägg” (ett eget ekosystem?). 

Den som oväntat nog stjäl showen är dock Matthew Fox, som tveklöst får sin karriärs mest intressanta roll. Han gestaltar den kvinnotjusande, fåfänga och pricksäkra John Brooder med rakbladsvass timing och störtskön charm. Det är ett mysterium hur han ens landade i den här filmen, men jag är glad att han gjorde det. Jenkins och Wilson gör också väldigt bra ifrån sig, men får inte alls så minnesvärda scener som Russell och Fox.

“Bone Tomahawk” är med andra ord en “skräckwestern” som fungerar förvånansvärt bra trots dess skarpa tonskiften. Vissa scener gör att man önskar att man inte åt någon lunch medan andra för tankarna till bröderna Coens bisarra humor. Kombinationen borde verkligen inte lyckas, men det gör den.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Ingevaldsson
Minimalistisk, rå och ärlig! Russell, Wilson och Fox gör stabila prestationer. Men här är det Jenkins som sticker ut. Otroligt bra! Jag älskar denna härliga blandning mellan suggestiv western och krypande skräck. Grymt. 4/5.
Rock
Brutal men bra.
DonnieD
Russel är för skön alltså. Filmen i sig är precis som Victor skriver fräsch och originell, men tycker filmen tappar driv ju längre den pågår. Inledningen är dock superb, när protagonisten är okänd. Sammantaget blir betyget en stark 3/5
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler