Bluebird (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En liten amerikansk stad drabbas av tragedi. En iskall dag i januari distraheras skolbussföraren Lesley och missar att en liten pojke somnat längst bak i bussen. Hans ensamstående mamma befinner sig i ett alkohol- och pillerrus och förlitar sig på att mormodern tar hand om sonen. När han hittas nästa morgon, är kroppstemperaturen nere på en grad över döden. Stadens invånare delas i två läger när skulden ska utredas.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BLUEBIRD

Vacklar och faller
Stockholms filmfestival 2013 - "Bluebird" får en inte att omedelbart vilja flytta till Maine och fälla timmer. Däremot får den en att önska att "Bluebird" skulle ha använt sina goda förutsättningar bättre.

Ett litet vinterfruset samhälle i Maine drabbas av en tragedi när skolbusschauffören Lesley glömmer att kontrollera om bussen är tömd på barn innan hon låser den över natten. Nästa morgon sitter en liten pojke kraftigt nedkyld och medvetslös i ett säte. Medan han svävar mellan liv och död på sjukhuset fortplantar sig chocken och smärtan bland invånarna i den lilla staden.

Pojkens tjugoåriga mamma är en vilsen och desillusionerad blandmissbrukare som i och med olyckan erfar en annan sorts skuldkänslor än den nedbrutna och stigmatiserade Lesley; Marla plågas av det faktum att hon helt enkelt inte bryr sig nämnvärt om sin son överhuvudtaget. Samtidigt hotas Lesleys skogsarbetande make av uppsägning på jobbet. Deras tonårsdotter försöker parera eländigheterna genom att gå in i ett trevande första förhållande med en kille från skolan, utan att lyckas utmärkt med det.

Det hinner gå ungefär en timme innan "Bluebird" förråder sig själv och gör en varse om att anslaget, premissen med skolbusstragedin och den skadeverkan som där uppstår är filmens enda bärande idé - här finns inga ambitioner överhuvudtaget att följa någon av historiens vidare förgreningar. Allt blir hängande i luften, men inte på ett sätt som övertygar om att det är ett självändamål att saker och ting ska lämnas öppna - det är ju som bekant en skillnad mellan "öppen" och "oavslutad".

Någonstans när långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Lance Edmands för sjunde eller åttonde gången tonsätter sina sorgsna exteriörer - snötyngda träd, ett deppigt pappersverk - med melankoliska pianoackord och blåsinstrument får filmen en självmedveten prägel, som att den vältrar sig i sin egen frostbitna estetik.

Denna känsla tilltar ju närmre slutet "Bluebird" kommer, ibland så att det nästan känns parodiskt. Finalen är sedan så abrupt så att man misstänker att produktionen måste ha drabbats av något sorts haveri. Såg det ut så redan på manusstadiet, så är det svårt att förstå varför man inte tog ett extra varv med en dramaturg eller två innan inspelningsarbetet påbörjades.

Det är tråkigt inte bara för att flera av skådespelarna gör starka insatser (särskilt Amy Morton är mycket gripande som den traumatiserade Lesley) i händerna på en uppenbarligen lovande regissör, eller för att fotot är vackert. "Bluebird" samproduceras också med Svenska Filminstitutet och är dessutom klippt av svenske Dino Jonsäter, som bland annat har arbetat med "Tinker Tailor Soldier Spy".

Och i en timme är det en finstämd och engagerande berättelse om sorg, skuld och småstadens och familjens levnadsvillkor. Hade "Bluebird" bara inte varit så förtjust i sin egen melankoli eller betonat atmosfär och sorgsna landskapsbilder på bekostnad av berättandet som den gör, så hade Lance Edmands regidebut kunnat kännas genuin hela vägen.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler