Black Butterflies 2011

Ingrid Jonker (holländska Carice van Houten) blev ett mer allmänt känt namn efter att Nelson Mandela läst en av hennes dikter i sitt första tal i parlamentet 1994. Dikten handlade om en svart pojke som skjutits ihjäl av vit polis under apartheidregimen. Jonker stöttade alltid folks lika rättigheter - men filmen använder landets situation mest som en bakgrund. Ingrids relationer till sina närmaste är det som står i centrum.

Vid havet möter Ingrid författaren Jack Cope (Liam Cunningham). De inleder en kärleksrelation som först är passionerad, men sedan alltmer förgörande för dem båda.

Det är framför allt Jacks dagböcker som man baserat filmen på och han kände hennes styrkor och svagheter kanske bättre än någon annan. En som däremot försökte distansera sig var Ingrids pappa, Abraham Jonker (Rutger Hauer) som under en tid lät döttrarna bo i de svarta arbetarnas del av bostaden och senare  skämdes över Ingrids vänsteråsikter och sexuellt frigjorda levende.

I filmen är det tydligt att Ingrids instabilitet grundas från relationen med pappan. Hon söker ständigt bekräftelse och trygghet hos andra män - gärna flera åt gången - dricker på tok för mycket, har svårt att ta hand om sin dotter eller för den delen betala sin hyra så att hon har tak över huvudet. Det är lite som att se en tågkrasch i slow motion och det finns väldigt lite hopp under resans gång.

Men jag fascineras av denna starka personlighet som totalt lever genom sina känslor att hon inte kan stoppa sig själv ens när hon är på väg mot undergång.