Bang bang orangutang 2005

”Dag och natt” blev förra året vid Guldbaggegalan konstigt nog ignorerad eftersom den hade en dansk produktion. Simon Staho har använt sig av exakt samma team denna gång så hans namn lär knappast finnas med då nomineringarna offentliggörs. Fast denna gång lär det finnas andra orsaker än bara de nationella till att filmen inte finns med.

”Bang bang organgutang” är en film som handlar om kärlek och sorg. Men att säga att det görs på ett okonventionellt sätt är att underdriva kraftigt. Detta är snurrigt så det räcker och blir över.

Själva historien är inte mycket att käbbla om. Den framgångsrike affärsmannen Åke Jönsson (Mikael Persbrandt) älskar bara sitt jobb. En dag inträffar en tragedi som gör att hans familj vänder honom ryggen och han förlorar även jobbet i samma veva. Nu får han helt omvärdera vad som är viktigt i livet och vad man egentligen älskar.

Staho utnyttjar verkligen filmmediet till max. Han mixtrar med färger, bildkvalitet och ljud på ett både intressant och spännande sätt. I de allra mest utflippade sekvenserna undrar man nästan om det inte är Spike Jonze som suttit vid spakarna. Tyvärr har inte Staho ett Charlie Kaufman-manus att arbeta ifrån, utan har själv skrivit historien tillsammans med Peter Asmussen. De är duktiga på att göra tragedi med enkla medel, men har inte alls samma spänst som Kaufman i pennan. Framför allt dialogscenerna blir mer än lovligt teatraliska och pretentiösa. Då är det tur att man har några riktiga rävar till skådisar som till exempel Mikael Persbrandt som kan få nästan de mest krystade replikerna att klinga trovärdigt. Det också alltid lika trevligt att se Lena Olin i en nordisk produktion även om hon kunde fått lite mer att göra. Tuva Novotny, Jonas Karlsson och Reine Brynolfsson ger utmärkt support och nykomlingen Mimmi Benckert Claesson är ett ljus i annars rätt stort mörker.

Ibland blir också Stahos film också för duktig för sig själv. Det är lätt att beundra den visuella berättarstilen, men samtidigt är det svårt att få riktig bra kontakt med karaktärerna. Perspektivet blir för iakttagande och kyligt för att man att man verkligen ska engagera sig.

Att summera omdömet är ungefär lika splittrat som själva filmen. Ett intressant experiment som är lätt att applådera men svårt att älska.