Bad Times at the El Royale 2018

Thriller
USA
142 MIN
Engelska
Bad Times at the El Royale poster

Synopsis

Sju främlingar, som alla bär på en mörk hemlighet, träffas på det nedgångna hotellet El Royale i Lake Tahoe. Under en ödesdiger natt kommer alla få sin chans till försoning – innan helvetet brakar loss...
Ditt betyg
3.5 av 6 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Bad Times at the El Royale
Biopremiär
17 oktober 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Carl Adam Anderberg

12 oktober 2018 | 21:15

Bara yta och inget innehåll

"The Cabin in the Woods"-regissören Drew Goddards nya noir-thriller är snygg, välspelad, och tråkig.
Sju udda främlingar samlas på det nergångna hotellet El Royale, precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Vi möter Jeff Bridges präst Daniel Flynn, den misslyckade sångerskan Darlene, Jon Hamms sliskigt frispråkige dammsugarförsäljare Laramie, de två systrarna Ruth och Emily, Chris Hemsworths kroniskt barbröstade Billy Lee, och såklart den åttonde spelaren, Miles, hotellets hunsat plågade receptionist. Alla bär de på mörka hemligheter, och få av dem är de de utger sig för att vara.
 
Den forne "Buffy the Vampire Slayer"-manusförfattaren Drew Goddard slog igenom på allvar för några år sedan med "The Cabin in the Woods", som han regisserade och dessutom skrev manus till tillsammans med Joss Whedon, och med "Bad Times at the El Royale" har han försökt sig på att göra en hårdkokt, mörkt humoristisk noir-thriller i Tarantinos anda. 
 
Det är svårt att förklara handlingen utan att nämna de specifika stilgrepp som Goddard väljer att använda. Historien berättas ur alla karaktärers synvinklar (med kapitelnamn tagna från vilka rum de olika karaktärerna bor i). Som tittare får vi alltså gång på gång komma tillbaka till platser vi redan besökt. Det här leder oss in på det största problemet med "Bad Times at the El Royale", nämligen att den inte är särskilt intressant. Vet du vad som är tråkigare än att se en lång utdragen scen som i ultrarapid driver handlingen framåt? Att se samma scen igen, fast ur en annan synvinkel.
 
Drew Goddard försöker ibland emulera Tarantinos säregna dialoger och bildspråk utan att riktigt greppa vad som utgör kärnan bakom filmer som "Pulp Fiction" och "Reservoir Dogs", nämligen intressanta karaktärer och intelligenta och rappa ordväxlingar.
 
Här har yttersta vikt lagts vid scenernas och själva bildspråkets utformning, men det känns snarare som en studie i självförhärligande än som något som faktiskt gagnar historien. Karaktärsögonblick som säkert är menade att betyda något faller platt då de dras ut i all evinnerlighet. Det hade behövts en spruta adrenalin rätt in i hjärtat på den här sengångaren, så mycket står klart. Och lång är den också, nästan två och en halv timma, vilket är kraftigt i överkant. En känsla av sterilitet börjar krypa sig på långt innan den slutgiltiga uppgörelsen till sist infaller, men när den äntligen gör det är det bara den mest barbröstade Chris Hemsworth som någonsin barbröstat som utgör hotet. Och han hotar ju nästan bara karaktärer som jag ändå ogillar, så varför ska jag bry mig?
 
Skådespelerimässigt är det annars inga större fel på ensemblen. Jeff Bridges är underbar och förmår nästan på egen hand blåsa liv i filmen. Lewis Pullman som receptionisten Miles är näst bäst. Dakota Johnson är vandrande anti-karisma som vanligt.
 
För att en lång, utdragen, stilistisk och mörk film ska funka krävs liv. En gnista, något som glimmar. I "Bad Times at the El Royale" finns scenografin, fotot, skådisarna, och musiken, men under skalet ekar det tyvärr läskigt tomt. 
| 12 oktober 2018 21:15 |