Avicii: I'm Tim 2024

Svenska regissören och musikjournalisten Henrik Burman (“Yung Lean: In My Head“) har skapat ett fint och respektfullt porträtt av Tims liv; hans fantastiska framgångssaga och de tragedier som kom med berömmelsen.

 

Dokumentären, som visades på Tribecas filmfestival, beskrivs i programmet som att genom “aldrig tidigare skådade turnéfilmer och glimtar bakom kulisserna av hans kreativa process, fördjupas tittarna i EDM:s högenergiska värld och de massiva konserterna som blev synonyma med Aviciis namn.”

 

Men bara några minuter in i filmen får jag en stark deja vu-känsla. Mycket av det jag ser känns såpass välbekant att jag är tvungen att fråga mig om jag har sett den förut? Men vart i sådana fall? Detta är ju världspremiären (eller? “Jakt” presenteras också som världspremiär i Tribecas program även om den varit ute på svenska biografer sedan april…)

 

Ett snabbsök på nätet visar dock att det måste ha varit dokumentärfilmen “Avicii - True Stories” från 2017 jag sett, och som använt samma eller extremt snarlikt material (vilket dock inte går att dubbelkolla för filmen finns inte längre tillgänglig att streama här i USA.) Intervjubitarna känns igen där Tim berättar om sin trygga uppväxt och kärlek till musiken, liksom klippen från konserterna och den lyxiga villan i Hollywood Hills. De varvas med hemmavideoklipp från barndomen samt intervjuer med musikkritiker, filmbolagschefer, artister, barndomsvänner och föräldrar, samt Tims manager Arash “Ash” Pournouri.

 

Som jag minns det är största skillnaden framställningen av  just Ash; i “True Stories” är Tims mentala ohälsa till stor del resultatet av dennes okänslighet och girighet, då han pressar den utbrända artisten till att boka in turné efter turné. I “I’m Tim” däremot poängteras om och om igen vilken viktig del han varit i framgångssagan. När Tim sitter i tonårsrummet med sin bästis och lägger upp mixar på House-bloggarna är det inte förrän Ash kliver in med sin kunskap om House-världen och hur man uppträder och håller en publik engagerad som karriären tar fart. När Tim tar emot pris är det Ash han tackar för allt.

 

Ash hyllas såpass att jag är tvungen att kika i produktionslistan om han kanske varit med och producerat dokumentären? Det har han dock inte, och man kan ju gissa att sanningen ligger någonstans däremellan - det var trots allt många som inte tycks ha riktigt förstått djupet av Tims lidande. Att han var självmordsbenägen. Att det inte var en bra idé att låta honom åka själv till Oman, där han avslutade sitt liv, ensam i ett hotellrum, endast 28 år gammal.

 

Ett oerhört sorgligt slut på ett ungt liv, så fullt av skaparglädje. En exceptionell talang vars verk fortsätter att spelas och opublicerade låtar även ges ut postumt. “Det känns som jag är fylld av musik”, säger Tims berättarröst. “Det är mitt livs största passion”. Men han berättar även att han var lyckligare innan berömmelsen som förde med sig droger och utbrändhet och tog bort det roliga i att uppträda. Vänner och familj kliver in för en intervention och hans liv tycks bli ljusare igen med psykologhjälp och roliga resor, meditationer, och nya kollaborationer med andra artister.

 

Vi får höra roliga anekdoter som hur samarbetet med bluegrass-sångaren Dan Tyminski kom till. Tim kontaktade Dan men denne hade aldrig hört talas om Avicii så han frågade sin dotter. Hon berättade hur fantastisk Avicii var och undrade varför? När Dan förklarade att Avicii ville göra musik med honom textade hon tillbaka “Skitsnack”. Men det otippade samarbetet som blev utbuat på Miami Ultra,  skulle bara någon vecka senare bli det bäst säljande albumet någonsin på Englands topplistor. Artister som David Guetta intygar att det är bland det bästa han hört.

 

Filmen är en fin tribut, full av värme, som kommer glädja Tims alla fans. Visst kvarstår frågetecken som hur gick det till när Ash och Tim skildes åt och varför de tog upp kontakten igen något år senare? Lyckades Tim bli någonsin bli kvitt drogerna? Och så klart - vad vet vi om det som hände i Oman?

 

Men filmen fokuserar på det positiva i Tims alltför korta liv och allt det fina han gav sin publik och alla som någonsin lyssnat på hans låtar runt om i värden. För de allra flesta av oss har trots allt dansat, tränat, eller festat till hans musik, och den kommer leva vidare för alltid.