Avgrunden 2023

Djupt nere i gruvan kan ingen höra dig skrika. “Avgrunden” är den fiktiva berättelsen om när katastrofen kom till norrländska Kiruna, som sedan en tid tillbaka har besvärats av sprickor, skakningar och andra osäkerheter kring stadens numera nedlagda hålighet Kiirunavaaragruvan. Allt pekar mot att invånarna omgående bör bege sig mot vad som kallas “Nya Kiruna”, för ett enda felaktigt ras och hela staden kommer att falla ihop, rätt ner i avgrunden. Frågan är alltså inte om - utan när.

 

Frigga (rutinerade Tuva Novotny) är säkerhetsexpert i gruvan och slänger ständigt ett vakande öga på de både små och stora skalven som flimrar förbi. Hon uppvaktas av Debir (Kardo Razzazi från “Suedi”), Uppsala-bon som tagit sig en rejäl bit för att försöka sig på ett romantiserat Norrlandsliv med den betydligt mer komplicerade Frigga. Hon har nämligen två bångstyriga barn (Felicia Maxime och Edvin Ryding, båda direkt från “Young Royals”) samt en ex-man som ännu inte riktigt vill släppa taget. Men när marken ger vika och dessutom yngsta sonen Simon försvinner måste den omaka skaran försöka samarbeta och överkomma sina olikheter, om de inte ska dras ner i avgrunden för evigt.

 

Filmen tar i så att den nästan spricker och marknadsför sig kaxigt som “Sveriges första riktigt stora katastroffilm”. Och ja, blundar även jag för “Den blomstertid nu kommer” från 2018 så kan jag väl hålla med. Det är inte ofta vi får smaka på att Sverige sticks i brand, marken spricker eller slukhål i sandlådan. Detta kräver ofta en budget som tyvärr ofta istället faller på 'säkra kort'. Därför känns det absolut som en fräsch fläkt att “Avgrunden” drar in och skakar om svensk biofilm. Det är rätt och slätt absolut en storslagen katastroffilm, som petar på en hel del klyschor men som ändå brinner för sin egen svenska identitet.

 

För där till exempelvis den norska apokalyps-folksagan “Troll” (2022) lånade hejvilt, ja nästan allt förutom trollet, från Hollywood, så har “Avgrunden” bokstavligen rötterna i Sverige; och det som kännetecknas som svenskt. Det talas bred norrländska (ibland med blandad framgång) och vi får njuta av allt från ungdomar som smygdricker till ett klassiskt svenskt byauppror. Nästan allt överdrivet explosions-amerikanskt à la Roland Emmerich är som (pun intended) bortblåst och fokus läggs på gruvan, Norrland och vad som lite väl ofta upprepas - familjen. Tråkigt? Njae, men försök att glömma det ni vet om 'klassisk' katastroffilm innan ni sätter er i biostolen.

 

“Avgrunden” har höga ambitioner på många sätt, vilket både hjälper och stjälper. Den vill, lite väl snabbt, bygga upp interna stridigheter som kanske inte alltid fungerar. Alla verkar vilja bråka och tjafsa, även när livet och familjen står på spel. Det lugnar sig lite när filmen har blivit varm i kläderna och att karaktärerna delas upp, då mittenakten av filmen faktiskt blir riktigt nervkittlande. Det är synd då att de då och då återförenas i något slags mantra à la “Fast & Furious” (familj, familj, familj) som kan kännas tjatigt.

 

Allt som allt bjuder “Avgrunden” oss på en hyfsat härlig åktur som för oss rätt ner i gruvan. Allra bäst är de mäktiga panorama-filmningarna över det vackra landskapet, jävla anamman i Felicia Maximes karaktär och när skaparna låter bilden tala för sig själv. Det skakar inte om min värld på ett revolutionerande sätt, men viljan och ambitionerna visar absolut att det går att tänka stort även i lilla Sverige.