Augustilunch i Rom 2008
Synopsis
Med tre gamla damer på halsen börjar Gianni må dåligt och går till doktorn. Då har ryktet om Giannis lilla pensionat för gamla damer spridit sig och det slutar med att Gianni lovar att sig an även läkarens gamla mamma.
Info
Leve mammorna!
Gianni di Gregorio står antagligen för årets genrehopp när han går från mafiosofilmen ”Gomorra” till dramakomedin ”Augustilunch i Rom”. En film om det goda där mammorna utgör livets ena stöttepelare även för oss som äntrat vuxenlivet med bitter motvilja, och gott vin utgör den andra.
Mambon och vinsipparen Gianni (Gianni di Gregorio) har nått och passerat den gyllene gränsen för medelåldern. Möjligtvis ett deprimerande faktum när man fortfarande bor hemma hos mamsen. Dagarna spenderas mellan matlagning, mammanattning och myntvändning, för det står knapert till med den lilla duon. När hyresvärden så erbjuder att efterskänka en del av hyran mot att Gianni tar hand om hans gamla mamma är det bara att tacka ja och snart tycks den oansenliga lägenheten ha förvandlats till ett gediget servicehem. En ångest som inget vin i världen kan råda bot på.
Precis som med pizza, sorbet och bakåtslick serveras sköna komedier bäst på italienska. Ett faktum som storlegenden Roberto Benigni nu inte är ensam om att uppehålla. För Gianni di Gregorio lyckas väl med sin regidebut. En debut som han förutom att skriva manus till också spelar huvudrollen i. En driftig man med andra ord.
Men här är det utan tvekan pantertanterna som skapar magin där ett genuint skådespel lägger sig så nära realism att det blir småfinurligt roande. Tantskvaller, gäddhäng och fejkperuker är ingalunda en unik komisk ingrediens men skillnaden är Giannis respektfulla skildrande av en annars så nedvärderad familjekonstellation. Med öm hand låter han kameran berätta en simpel historia som värmer i hjärtat.
Det här är feelgood i dess riktiga bemärkelse. Det handlar inte om mycket och det behöver det väl egentligen inte göra när känslan är så tillfredställande. Men även med sina finaste avsikter bjuder Giannis di Gregorios filmiska pärla varken på något större djup eller överflöd. ”Augustilunch i Rom” känns med sin en timme och femton minuter alldeles för kort för att kallas någon vidare bioupplevelse – tyvärr. Bra vill helt enkelt ha mer.
Allas våra mammor skildras med barnsmättad kärlek till både för- och nackdel. För ”Augustilunch i Rom” spelar upp till sin enkla titel, nästan enbart på känsla. Något som när det blir bra räcker långt men inte hela vägen.
