Audrie och Daisy (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två flickor utsätts för sexuella övergrepp, två olika kvällar, i två olika städer. I denna dokumentär skärskådas problemen som tonåringar i USA ställs inför i en tid då mobbning i sociala medier har gått bortom all kontroll.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: AUDRIE OCH DAISY

Våldtagen på film
Var 109 sekund blir en amerikan utsatt för sexuella övergrepp, men bara 6 av 1000 förövare åker i fängelse. Av alla utsatta under 18 år är 82% kvinnor. ”Audrie och Daisy” är två av dem. Hur ska jag kunna betygsätta det här?
Aldrig har det pratats så mycket om sexuella övergrepp som det görs just nu. Senast hyllades Sven Melander för att ha försvarat Zara Larsson. Detta efter att hon hårt kritiserat alla män efter att en tjej blivit våldtagen under en av hennes konserter. Sven är rak på sak: ”Känn kollektiv skuld... Det är vårt fel.” Andra menade att Zara glömt bort alla snälla killar. 

I slutändan ställer jag mig bara frågan varför detta behöver diskuteras? Sluta våldta. Sluta trakassera. Det borde vara enkelt. Men tyvärr har det istället blivit än mer komplicerat. Nu slutar inte längre våldtäkten. Den görs dessutom offentligt via sociala medier. Och i samma stund som den där videon eller bilderna läggs upp blir skammen som kvinnan redan känner outhärdlig. Eftersom vi redan är vana vid att ta hand om allt själva försöker vi såklart även bära skulden själv. En del klarar den bördan, andra inte. 

I dokumentären ”Audrie och Daisy” får vi se hur två tonårstjejer hanterar smärtan på samma sätt men med olika utgång. Båda har blivit utsatta för sexuella övergrepp. I det ena fallet har bilder tagits av övergreppen och lagts ut på sociala media, i det andra har våldtäkten filmats. Det är fruktansvärt. Det går inte att betygsätta. Deras historier måste få berättas. Måste få plats. 

Audrie blir kränkt när hon är medvetslös. Förutom övergreppen används hennes kropp som ett klotterplank. Hon markeras med en penna som inte går att tvätta bort. Daisy får uppleva hur det är att försöka få rättelse när förövaren är skolans populära kille och när denne dessutom är uppbackad av byns sheriff. Det är naturligtvis omöjligt, särskilt eftersom sheriffen ”råkat” tappa bort mobilen som det filmade övergreppet finns på. Däremot får Daisy till skillnad från Audrie uppleva både det positiva och negativa med sociala medier då hon efter att förundersökningen läggs ner plötsligt får hjälp från oväntat håll. Här är dokumentärfilmarna inne och nosar på något nytt, men tyvärr ges istället alltför mycket plats åt långa åkningar över medelklassområdet där Daisy bor samt klipp med hennes bror när han styrketränar. I bakgrunden på gymmet hänger en bild på en halvnaken tjej. Jag tror inte att filmarna själva tänkt på det, men det gör jag.
 
Jag tänker också på hur onödigt många klipp det är på fotbollskillar. På hur det zoomas in på en hejarklackstjejs rumpa. Jag tänker på den kvinnliga advokaten som går på löpband samtidigt som hon arbetar. Jag tänker på kvinnoperspektivet och det är här dokumentären faller. Den vill belysa en kvinnofråga, men hyllningen till quarterbacks och kroppsperfektion tar upp nästan lika mycket plats. Och jag påminns om att det inte är Audries och Daisys berättelser jag betygsätter utan dokumentärfilmarnas tillvägagångssätt att skildra dem. För fokus borde vara på dem. Borde vara på hur vårt samhälle ursäktar mäns beteende då det sker i grupp. På hur den där nakenbilden på gymmet säger mer än det som faktiskt uttalas. På hur kvinnors kroppar fortfarande inte är våra egna. På hur de nu via sociala medier dessutom inte bara är förövarens utan hela världens. På hur det känns när mardrömmen förevigas.
 
Dokumentären är för snäll. Liksom sheriffen vill den inte dyka alltför djupt ner i medelklasshålan för att belysa kärnan till problemen. Med animationsinslag och chattkonversationer försöker den tilltala en yngre målgrupp, men det blir istället som när lärare på 90-talet flitigt använde Words Clipartfigurer.

Trots att svenska ”#Hashtag” är fiktion (om än baserad på verklighet) har den på alla sätt lyckats där denna dokumentär misslyckas. Jag tycker även att ”Uppdrag Gransknings” avsnitt ”Den andra våldtäkten” samt ”Våldtagen på nätet” och ”Ingen riktig våldtäkt” är betydligt mer intressanta och lyckas beröra frågor kring gränsdragningar, skuldbeläggning och vad som händer när man inte kan säga nej.
 
I en utopi hade ”Audrie och Daisy” varit den sista dokumentären gjord på det här ämnet. Pessimisten i mig tror dock att det kommer att bli fler. Av respekt för Daisy väljer jag att avsluta recensionen med hennes ord: ”The pressure to be perfect is much stronger than the love in this world.” 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
vinterblod
Jag undrar vad den dör vidriga sheriffen skulle säga om det var hans dotter som blev våldtagen, skulle det fortfarande vara hennes fel då eller pojkarnas? 

Vilket jävla äckel, det är INGEN tjejs fel att dom blir våldtagna. 
Att ha sex med en tjej som är medvetslös ÄR våldtäkt, men inte enligt sheriffen... Nae fy vilket äckel.
Sara
Berörde mig
Hellscreame
Fast Zara larssons kommentarer är djupt sexistiska och sedan skall man minnas att många har blivit felaktigt anklagade för våldtäckter.

sedan är det faktiskt så att många som begår de grövre våldtäckterna  har psykologiska problem.

tillexempel så fick en belgisk serievåldtäckts man rätt till dödshjälp för att han var rädd att han skulle begå fler brott om han släpptes ifrån fängelse.
magiul Svar på Hellscreame för
Och din poäng är?  Jag säger detsamma till dig som jag gör till mina barn när jag upptäcker smutstvätt på golvet. Den som inte har slängt kläderna på golvet behöver heller inte ta åt sig när jag gormar om att smutsiga kläder ska ligga i tvättkorgen. Att gnälla på folk som säger ifrån är ett lika barnsligt beteende. Väx upp!
Hellscreame Svar på Hellscreame för
Min poäng är att kollektiv skuld beläggning påminner mycket om 30 talets tyskland.

och jag tror att vi alla vet vad som hände sedan.
Hellscreame Svar på Hellscreame för
sedan är det faktiskt så att det finns ofta djupa neurologiska problem hos dom som begår de grövre våldtäckterna vilket gör det omöjligt för dessa individer att bara sluta då de ej kan.
vinterblod Svar på Hellscreame för
Kränkt vit man?

Veckans populära filmer

Visa fler