Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "Arn - Tempelriddaren" möter Arn den stora kärleken i Cecilia, en kärlek som gör dem till offer för striden mellan den andliga och världsliga makten. Cecilia spärras in i kloster och Arn skickas som tempelriddare till Det Heliga Landet där kriget rasar mellan kristna och muslimer.

Nu återvänder Arn hem för att skapa enighet och fred i sitt eget land och äntligen gifta sig med Cecilia. Väl hemma upptäcker han att det fortfarande finns de som vill hålla honom och hans älskade Cecilia ifrån varandra, men tack vare drottning Blankas slughet kan de äntligen gifta sig. De bygger ett hem på Forsvik och får ett barn till. Men Arn vet att kriget hotar, det är bara en tidsfråga innan sverkrarna kommer att försöka återta kronan med hjälp av sina danska fränder. Med sin kännedom om utländsk stridsteknik och strategi bygger Arn en armé på Forsvik.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ARN: RIKET VID VäGENS SLUT

Ojämnt men underhållande
Även om de religiösa övertonerna får ge vika för dramatiska krigsscener och väntan efter kärlek, går det inte att komma undan faktumet att den avslutande delen av ”Arn” är underhållande.

Sagan fortsätter. Arn Magnusson (spelad av Joakim Nätterqvist) befinner sig i det heliga landet. Han är trött och luttrad på kampen mot ärkerivalen Saladin (Milind Soman). Det är ett fruktlöst krig om samma Gud. Men hans tid som tempelriddare är snart över. Det är äntligen dags att vända hemåt, tillbaks till sin trolovade Cecilia (Sofia Helin). Men i hemlandet råder osäkerhet. Den styrande Kung Knut (Gustaf Skarsgård) ansätts hårt av Sverkarna och deras allierade, danskarna. Kriget väntar i skogarna runt omkring.

Del två i tvåhundramiljonershistorien om Arn är mer symbolladdad än sin föregångare. Gudsmakten likväl som krigsmakten är ständigt närvarande, både hos dem som har den och de som vill åt den. För det konspireras mycket i ”Arn”, mänskliga schackpjäser flyttas hit och dit, och det finns liksom ingen att lita på. Förutom Arn då förstås.

Det känns amerikanskt; det är vida vinklar och storslagna vyer. Det är även medvetet bombastiskt högljutt för att lura betraktaren att spektaklet är något större än vad det egentligen är. Och samtidigt som detta görs bländande effektivt tillsammans med pompösa stråkarrangemang och välklippta stridsscener, så är det oturligt att de religiösa övertonerna därmed får för lite utrymme. För det är där som det egentliga hjärtat i ”Arn” ligger, mitt bland obarmhärtiga maktspel och blodiga krig mot ’de andra’ finns den ständiga närvarande moraliska frågan: går det att konstatera vad som är gott eller ont? Men svaret levereras aldrig. Visst flämtar det allmänmänskliga till ibland, som i den evigt klingande sanningen ”och kriget tar aldrig slut”. Men mer än så blir det inte.

”Arn: Riket vid vägens slut” är i grunden även en kärlekshistoria. Eller två. För det handlar ju lika mycket om Arns kärlek till Cecilia som till sin Gud. Och ska man vara helt ärligt så känns Gud roligare, för så mycket tråkigare än Cecilia går knappast att vara. Att hon dessutom inte åldrats de senaste tjugo åren eller ens har ifrågasatt sin lika långa väntan på Arn är väl önskvärt, men knappast trovärdigt? Hon framstår som något så gammalmodigt som en ljuvligt sjungande hemmafru.

Det går förstås inte att blunda för att det är en underhållande historia. Danske regissören Peter Flinth har lyckats införliva ”Arn: Riket vid vägens slut” med välproducerade stridsscener, läckra naturbilder och även något så ovanligt som effektiva kontraster. För det är där som han levererar: i lugnet före stormen, när det finns utrymme för eftertanke om varför vi genom historien förbittrat oss genom krig mellan släkter, nationer och religioner. Den poängen ska man inte underskatta, trots filmens äventyrliga yttre.

Det finns trots allt en hel del mer att önska. För även om det är en samling mycket kompetenta skådisar i alla större roller, och en magnifik skildring av den svenska naturen, så går det inte att förbise att det är ojämnt. Vissa stunder känns det fartfyllt levande, andra är fulla av omotiverade repliker som ”man borde haft en öl”. Uttalanden som detta går i totalt motsatt riktning till den seriositet som finns begravt i det ursprungliga temat om plikt och lojalitet. Men det blir å andra sidan aldrig riktigt långtråkigt eller för den delen ointressant. För sen kommer ju kriget. Och en skickligt ihopsatt grand finale och en ståtlig slutscen. Så trots skavankerna blir det till slut ganska trivsamt.

Mattias Löfroth Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
magiul
MASSIVA SPOILERS!
Personligen tycker jag denna film var betydligt sämre än föregångaren som jag gav betyget 4/5 efter andra visningen. Ettan lyckas bygga upp ett historiskt starkt epos och när den filmen slutar så sitter man i spänd förväntan på upplösningen. Men Arn har redan vunnit sin största strid, och tvåan är mest en formalitet för att avsluta lösa trådar. Avslutet i Jerusalem skyndas förbi på ett sätt som gjorts tusentals gånger, där vår hjälte vet bättre, men ändå kastar bort sitt liv för "ärans" skull. Det hade varit intressantare och mer Arn-likt om han flytt som desertör tycker jag, då han tror på något större än att bara lyda order.

Återkomsten skyndas förbi den med, och lite större sentimentalitet hade inte skadat i mina ögon. Nu känns det nästan känslokallt. Rent dramaturgiskt hade det varit mycket bättre om Arn hade kommit åter till ett trasigt land i krig och blivit räddaren som befriade folket från övermakten. Nu känns bara slutet lite meh. Visserligen blir det en slutstrid, men det känns bara inlagt för sakens skull, att vi ska få en orsak att sörja vår hjälte. Det är ingen livslång nemesis Arns slåss mot, utan bara ännu en ung hetsporre som råkat bli kung och som vi som tittare inte har någon som helst relation till.

Även skådespelarmässigt är det en sämre film, då varken Taube eller Nykvist är med och förgyller. Bröderna Skarsgård försämrar snarare filmen än förbättrar den. Inte ens stridsscenerna är så mycket att hänga i granen. Att Arn skulle vinna mot en skara som är 5 ggr fler bara för att han råkar ha bågskyttar känns otroligt ologiskt (att inte ens danskarna hade bågskyttar är ju en gåta). Man sitter och väntar på någons slags krigslist eller smart drag från Arn, eller en chans för honom att visa sin tekniska överlägsenhet och skicklighet i strid, men något sådant dyker aldrig upp. Man får inte heller se vad som händer med Cecilias syster, hon som är orsaken till hela deras tragedi. Jag blev ärligt talat väldigt besviken på både filmens handling och filmens utförande. Det känns bortkastat, men blir inget totalt bottennapp då man ändå gläds med Arn  och att naturen fortfarande är en av filmens starkaste kort och att grundhistorien med den svenska tempelriddaren fortfarande förför. Betyg 2/5.

Arnfilmerna som helhet måste ändå ses som ett lyckat stycke svensk filmhistoria. Kvalitén på filmerna är definitivt betydligt högre än normalt, fotot är underbart och man tvivlar aldrig på trovärdigheten i de historiska miljöerna och rekvisitan. Det är den första svenska mastodontfilmen genom tiderna, och att den håller bra klass och skulle definitivt kunna mäta sig mot andra mastodontfilmer som normalt sett bara kommer från andra sidan Atlanten.
1111
filmen var dåligt därme basta :P
2741
Låt den rätte komma in? Du levande? Smala Sussie? De ofrivilliga? Eller, hmmm.....  Flickan? Eller vad sägs om Maria larssons eviga ögonblick?? Där har du några bra svenska filmer iallafall.
Visa fler (2)

Relaterade filmer