Armadillo (2010)

Armadillo handlar om en grupp unga danska soldater som åker på sitt första uppdrag till Afghanistan. De skulle kunna vara din son eller din bror. Din pojkvän eller din vän. Mads, Daniel och deras kompisar är vanliga killar i 18-årsåldern. När de inte är i tjänst spelar de TV-spel, ser på porrfilm eller bygger muskler.

De kramar om sina gråtande mammor och pappor på Köpenhamns flygplats och flyger iväg mot en oviss framtid på en av världens farligaste platser. Deras läger, Forward Operating Base Armadillo, ligger i Helmand-provinsen, precis på gränsen till striderna med Talibanerna. Det första de får höra när de landar är att basen attackerades dagen innan och att soldaterna försvarade sig genom att skjuta runt 200 granater på fienden.

Under sin första tid på Camp Armadillo patrullerar de i det afghanska landskapet, pratar med lokalbefolkningen och delar ut godis till barnen. Ibland är de uttråkade av att det händer så lite, men rätt vad det är så hamnar de i eldstrid med Talibaner och allt eftersom filmen framskrider så blir striderna svårare och svårare. Både soldater och Talibaner skadas och filmskaparna ryggar inte undan från att visa en del mycket magstarka bilder.

Regissören Janus Metz och fotografen Lars Skree följer närgånget soldaterna både i tjänst och när de vilar. Kulorna bokstavligt talat viner förbi när fotografen tvingas kasta sig till marken för att undvika att bli nerskjuten av fienden. Vi får också en ovanligt öppen inblick i hur de unga killarna tänker om kriget och om sina egna skuldkänslor eller längtan efter att få vara med om en ny eldstrid.

Filmen är mycket välgjord. Den är riktigt snyggt filmad, klippningen är effektfull och håller hela tiden spänningen uppe. Musiken ökar dramatiken men tar aldrig fokus från det som händer framför kameran. Det man kan debattera är om klippningen kanske är för bra. Metz och Skree spenderade lång tid med soldaterna i Afghanistan och har själva sagt att en negativ aspekt med att jobba så tätt inpå soldaterna är att de förlorar sin objektivitet. Trots detta så ska målet med filmen ha varit att visa en så ärlig bild som möjligt av soldaternas upplevelser.

Man skulle kunna säga att Armadillo är som förra årets stora Oscar-vinnare, "The Hurt Locker", fast på riktigt. Man känner verkligen med soldaterna och deras familjer. När Mads, Daniel och de andra blir beskjutna så är det läskigt. Här finns inga stuntmän eller specialeffekter. Risken att någon blir allvarligt skadad eller dör hänger alltid i luften.

Armadillo är en mycket bra film. Troligen en av de bästa dokumentärerna jag har sett. Spänningen är alltid på topp och man får en sällsynt närgången inblick i hur de danska soldaterna har det i Helmand. Oavsett vad man tycker om kriget i Afghanistan så är det en mycket intressant och viktig film. Armadillo är en oerhört stark upplevelse. Du kommer inte lämna biosalongen oberörd.