Arizona Junior 1987

Det kan inte ha varit lätt att följa upp en debut som ”Blood Simple”. Bröderna Joel och Ethan Coens långfilmsdebut var en mörk, brutal och suggestiv våldsskildring i sin renaste form – en typ av film bröderna kommit att återvända till ett flertal gånger under karriären. Något annat som filmskaparduon är välkända för är deras bisarra sinne för humor vilket återkommit i flertalet absurda komedier signerade brödraparet. Den första av dem kom redan 1987 och var deras andra långfilm efter nämnda ”Blood Simple”. Och en kan med all säkerhet säga att det var ett steg i en helt annan riktning – men frågan är om det var en särskilt bra sådan?

I ”Arizona Junior” får vi stifta bekantskap med H.I. McDunnough (Nicolas Cage) – en simpel småtjuv som åker in och ut ur fängelset efter antalet misslyckade rånförsök. På sina resor till arresten fattar han tycke för polisen Edwina (Holly Hunter) som han till slut friar till. Dagarna som kriminell är nu ett minne blott, men när H.I. och Ed inser att de inte kan få barn får de den desperata idén att ta ett som inte är deras – något som som ställer till en rad massa problem.

Som tidigare nämnts må Coen-brödernas absurda humor vara något av deras starkaste varumärken, men ”Arizona Junior” är en film där de är på deras mest skojfriska humor. Den skruvade balladen om det barnarövande paret som jagas av allt från poliser och kåkfarare till den domedagsannalkande prisjägaren som ser ut att vara hämtad ur valfritt Mad Max-universum är en berättelse som drar Coen-bröderna lite väl långt åt farshållet. Det doftar buskis i tid och otid, och – om vi ska vara ärliga – är det ju inte den högsta formen av komik. Dessutom vet vi nu i efterhand att bröderna har mycket mer välfyllda humorådror än så här.

Lyckligtvis har de Nicolas Cage i huvudrollen – en man med en skådespelarstil som mycket väl går att tillämpa denna kontext. Kevin Costner - som var påtänkt som rollen som H.I. - hade varit ett katastrofalt val för den här filmen, för det krävs verkligen någon av Cage's skruvade kaliber att centrera filmen kring. Och faktum är att Cage nog gör en av sina bästa prestationer som den godhjärtade men inte alltid helt klipske H.I. Den så alltid fantastiska Holly Hunter fungerar perfekt som hans wife-in-crime och duon är helt klart filmens största behållning. Även inhopp av t.ex. Coen-veteraner som Frances McDormand och John Goodman sätter en extra guldkant.

För att vara en film väldigt tidigt i Coen-brödernas karriär märks det att finliret inte riktigt finns där, men att de facto har ett öga för detaljer. En del segment är – trots filmens lekfulla ton – väldigt snyggt strukturerade och så här i efterhand går det att se mycket frön av vad som komma skulle. Kanske är det just lekfullheten som gjorde att brödraparet kunde experimentera lite. Såväl kameraarbete och klippning (som bröderna för en gångs skull inte gjorde själva) skiljer sig stort från många av duons övriga filmer – på både gott och ont.

Det mest minnesvärda från ”Arizona Junior” är kanske dock huvudtemat ”Way Out There” av kompositören Carter Burwell. Burwells – som gjort musiken till de flesta av Coen-brödernas filmer – countrydoftande slinga fångar perfekt filmens skruvade sydstatston och är något man kommer på sig själv med att nynna länge på efteråt.

Filmen i helhet är dock inget en kommer att tänka så mycket på i efterhand, och inte något som har stått sig med tiden. ”Arizona Junior” har sina små stunder, men annars är detta Coen-bröderna på lite väl tramsigt humör. Dels är det sällan särskilt underhållande, och framför allt slarvas den övergripande sensmoralen bort bland alla dråpliga situationer, extrema karaktärer och plumpa dialoger.