Änglarnas andel 2012

Det är inte lätt att vara arbetslös, särskilt om man är en före detta kriminell buse med ett skakigt förflutet. Struliga Robbie (Brannigan) får en sista chans av både rättvisan och gravida flickvännen Leonie (Siobhan Reilly). Efter en misshandel döms han till samhällstjänst och när hans son föds inser han att han måste få ordning på sitt liv. I och med ett besök på en fabrik introduceras han och kamraterna för whiskeyprövarnas värld och bestämmer sig lite oväntat för att satsa på branschen.

Loach är vanligen ingen muntergök. Han skildrar gärna smutsiga, samhällskritiska teman som fackförbundssvårigheter i "Bröd och rosor", Irlands frihetskamp på 20-talet i "Frihetens pris" och nu senast konsekvenserna av Irakkriget i "Route Irish". Här använder han en lättsammare ton även om den deppiga vardagsskildringen och budskapet om att kriminella har en tuff väg till ett bättre liv duggar titt som tätt.

Trots ett hyfsat underhållande upplägg så är det de dramatiska delarna som berör. I filmens starkaste scen berättar Robbies våldsoffer i en planerad konfrontation om hur han omotiverat pucklades på och halvt slogs ihjäl av förövaren, som tyst och skamset lyssnar och inser konsekvenserna av sina gärningar. Utan att vår huvudkaraktär säger något i scenen, så berättar den gripande om det självdestruktiva träsk av våld och hat han fastnat i och försöker ta sig ur.

Tyvärr är den tyngre, mer djupodlade delen av filmen mest en inledande bro till en kuppfilmsliknande historia där Robbie & co ska stjäla värdefull maltwhiskey och sälja dyrt för snabba pengar. Det är charmigare, roligare och mer välspelat än om samma film hade gjorts i Hollywood. Men jag är ändå inte helt såld. Det känns stundtals som en fyndig kortfilm som hamnat i händerna på den välmenande Loach som i sin tur dragit ut den till 1,40 och pyntat den med sin sedvanliga, brittiska arbetarklass. Han är en duktig regissör med ett imponerande CV men har här lite svårt att balansera humorn och dramat.

Det är aldrig i närheten av dåligt dock och det är omöjligt att inte beundra debutanten (!) Brannigan, som med sitt frustrerade spel, taniga uppenbarelse och pliktfyllda uppsyn fyller ut rollen och han utstrålar både stark karisma och stjärnkvalité. Birollerna gör bra ifrån sig även dem men är vagt utvecklade och får inte mycket svängrum. I slutändan är det en trevlig, lättsmält film som regissörens starkaste beundrare lär ge ett steg högre betyg - och möjligen whiskeyintresserade. Men som alkoholbaserad roadtrip lever den i skuggan av "Sideways".