American Son 2019

Klockan är fyra på morgonen och 18-åriga Jamal Connor svarar inte i mobilen. Det har aldrig hänt förut så hans oroliga mamma Kendra (Kerry Washington) har gått till polisen och vankar oroligt fram och tillbaka i väntrummet utan att få någon information av den unge poliskonstapeln Larkin (Jeremy Jordan). Flashbacks antyder att de kan haft ett gräl hemma innan han gav sig iväg, men vi får aldrig se sonen ifråga.

Istället kommer pappan Scott (Steven Pasquale) som är FBI-agent och lyckas få ut lite mer information; Jamals bil har stoppats av polisen när han körde runt med två andra afroamerikanska ungdomar men det är oklart vad som hänt efter det. Beskedet fyller Kendra med skräck i och med alla de dödsskjutningar av polis som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen.

”American Son” är ett drama om rasism i dagens USA. Kendra är afroamerikan medan pappan är vit. Olika synpunkter och perspektiv kommer fram genom föräldrarnas argument – de visar sig vara nyligen separerade och förhållandet dem emellan är fortfarande såpass skört att även små kommentar leder till stora tirader. Inte bara dialogen betar av fördomarna, utan dessa visas även upp genom hur den vite Larkin bemöter Kendra versus Scott, samt vad den afroamerikanska polischefen Lt. John Stokes (Eugene Lee) har att säga om incidenten.

Filmen, som baserats på succépjäsen med samma namn, är ordtung och inte särskilt subtil. När de olika rasistiska elementen betas av blir det lite som en uttömmande föreläsning där man ansträngt sig för att få med allt. Hela filmen, förutom några suddiga flashbacks, utspelar sig i väntrummet, som ett kammardrama, och utnyttjar därmed inte filmmediets berättartekniskta möjligheter heller.

Låter det negativt? Visst, filmatiseringen skulle kunnat gjorts annorlunda och lite mer nytänkande än bara som en inspelning av pjäsversionen, men genom att använda samma skådespelare som i pjäsen har regissören Kenny Leon å andra sidan transporterat oss upp på scenen och in i dramat närmre inpå än vad som är möjligt på en teater. Och det är här filmens verkliga behållning ligger – skådespelarna har levt med sina karaktärer och manuset under så lång tid att de smält samman på ett sätt som som man sällan ser på film.

 

Särskilt de som är intresserade av skådespeleri kan få stor behållning av att se dramat (som för övrigt spelades in under rekordsnabba fyra och en halv dag – säkert till stor del möjligt av just den anledningen). De 90 minutrarna går ganska snabbt och intensiteten är hög. Filmen hade världspremiär på Torontos filmfestival inför Netflix-lanseringen och galavisningen fick stående ovationer. Jag tyckte mycket om ”American Son” och även om den inte är för alla smaker känner jag att det är en film jag vill varmt rekommendera!