All the Money in the World 2017

All the Money in the World poster

Synopsis

Rom 1973: Maskerade män kidnappar tonårspojken Paul. Hans farfar är J. Paul Getty en av rikaste männen på jorden, en oljemagnat. Man tror sig att en vänstervriden italiensk organisation ligger bakom.
Ditt betyg
3.5 av 15 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Carl Adam Anderberg

18 januari 2018 | 13:18

Splittrat, äckligt, och stundtals spännande

Ridley Scotts "All the Money in the World" är en kritisk känga mot kapitalism, ett spännande kidnappningsdrama, och en studie kring Stockholmssyndromet ihopbakat till en lång tårta som inte riktigt vet hur den vill smaka.
Filmen "All the Money in the World" är vid det här laget långt mer känd för dramat bakom kameran än för vad filmen faktiskt är. Kevin Spacey sparkades från produktionen med bara en månad kvar till premiär till följd av sitt asiga beteende som uppdagades när #metoo-stormen rasade som värst. In hoppade istället 88-årige Christopher Plummer för att axla Spaceys roll, och efter att stora delar av filmen fått spelas in en gång till har vi nu resultatet framför oss.
 
Handlingen är baserad på den sanna historien kring miljardären och oljemagnaten J. Paul Getty, som fram till sin död betraktades som världens rikaste man. När en grupp italienska skurkar kidnappar hans sonson John Paul Getty III i juni 1973, och därefter kräver 17 miljoner dollar för att släppa honom, vägrar den gamle mannen betala. Istället lägger han pengar på fina konstverk. Pojkens mor, här spelad av Michelle Williams, befinner sig mitt i en mardröm där hon slåss lika mycket mot kidnapparna som mot sin egen föredetta svärfar.
 
"All the Money in the World" är splittrad mellan olika genrer, och Ridley Scott förmår inte alltid sköta balansakten på ett tillfredsställande sätt. Filmen är lång också, vilket gör att inledningen och den spännande finalen känns underligt avklippta från varandra. Jag får intrycket av att det har funnits tre olika mål uppskrivna på en whiteboard-tavla någonstans inne hos produktionen. "Vi ska minsann sätta dit kapitalisterna!", är ett av dem. Missförstå mig inte, J. Paul Getty verkar ha varit ett praktsvin på alla sätt, men ofta slås vi i publiken över huvudet med hur nedrans dum och envis karaktären ska verka. Lite mer subtilitet hade varit att föredra. Nästa mål: "Vi ska göra en nagelbitande thriller!". Det lyckas faktiskt, åtminstone bitvis. När diverse fritagningsförsök och rymningar får ta plats på scenen lever filmen upp. Efter de något sega partierna fyllda med putslustigheter känns det befriande att plötsligt få lite puls. Det tredje och sista målet: "Vi ska studera Stockholmssyndromet!". Stockholmssyndromet är alltså namnet på det band som kan uppstå mellan en förövare och en fånge. Eftersom John Paul Getty III spenderade lång tid i fångenskap matas vi med många scener där en av hans kidnappare långsamt börjar bry sig om pojken, men tyvärr faller det hela ganska platt eftersom själva pojken, här spelad av Charlie Plummer (inte släkt med Christopher Plummer) inte direkt har någon vidare karaktär att skriva hem om.
 
Skådespeleriet i övrigt är ojämnt. Michelle Williams har på sina håll hyllats för sin insats som modern Gail Harris, men jag har svårt att se förbi hennes hiskeliga dialekt och lustiga minspel. Det gränsar mot överspel i min bok. Mark Wahlberg är Mark Wahlberg. Charlie Plummer är okej och gör vad han kan i en otacksam roll. Istället är det såklart Christopher Plummer som dominerar tillställningen. Att gå in i projektet med så kort varsel och verkligen äga rollen (och alla sina medspelare) vittnar om klass.
 
Rent filmtekniskt är Ridley Scott som vanligt magnifik. Han och filmfotografen Dariusz Wolski ("Alien: Covenant", "The Martian") har tillsammans skapat en trovärdig bild av 70-talets Italien, och produktionsvärdena i form av kostymer och rekvisita är oklanderliga. Och satan vad folk röker!
 
Om jag nu får ta en sekund och sammanfatta mina tankar vill jag trycka på följande punkter; "All the Money in the World" hade tjänat på ett tydligare fokus. Antingen en full satir kring livet hos världens allra rikaste, eller ett kidnappningsdrama där vi i publiken ständigt får sitta och bita på naglarna. Det finns en mycket intressant historia här, men potentialen känns något bortkastad i en för lång film som inte i alla lägen vet vad den vill vara. Absolut sevärd, men inget mästerverk.
| 18 januari 2018 13:18 |