Ålen 1997

Egentligen är det här en historia som inte behöver berättas. Eller som åtminstone inte borde berättas. För, utan att ta spoila någonting, "Ålen" handlar om en man som iskallt hugger ihjäl sin fru när han kommer på henne med en annan man. Efter att ha avtjänat sitt straff får han en möjlighet till ett nytt liv, en ny karriär och en ny, ung kvinna. På pappret låter detta med andra ord som en Harlequin-bok skriven av Juha Valjakkala.

Men det som ändå gör att filmen på något sätt framstår som en liten pärla, om än långt ifrån ett mästerverk, är Shohei Imamuras förmåga att berätta historien. Det rör sig knappast om några glänsande filmiska egenskaper. Bilderna som serveras oss är relativt statiska. Samtidigt glimtar det till ibland som i en oerhört vacker fyrverkeriscen, en mardrömsskildring i ett akvarium och det sjukt obehagligt blodiga mordet i filmens inledning. Det Imamura i stället tar hem det på är i skildrandet av de karaktärer som finns i filmen och den helt opretentiösa symbol som titelålen syftar till.

Huvudrollen Takuro spelas med enorm subtilitet av japanske stjärnan Kôji Yakusho. Han är en man med få ord som i vissa tillfällen, helt okontrollerad, tappar fattningen å det grövsta. Samtidigt plågas han av de fruktansvärda dåden han gjort och söker en förlåtelse från sig själv och sin omgivning. Det är också väldigt intressant att se hur han medvetet försöker att inte sätta sig i situationer där han vet att han kan förlora kontrollen. Ett utmärkt exempel på detta är mötet med den unga Keiko som försökt att ta livet av sig. Att hon är väldigt lik hans före detta fru gör inte saken bättre.

Filmen följer sedan Yakushos karaktärs anpassning till ett liv i frihet i en mindre by där han öppnar en barberarsalong där ett flertal excentriska karaktärer samlas. Den mest intressanta av dessa är en man som är övertygad om att ett UFO finns i närheten. Som i många andra filmer där någon försöker fly från sitt förflutna så kommer till slut fakta ikapp den som gömmer sig och så även i "Ålen", även om det visar sig att den unga Keikos eskapader från förr är minst lika ödesdigra.

Och så var det den där ålen. Tack och lov har man struntat i att göra fallisk symbolik av den utan den fungerar rätt och slätt som Takuros husdjur som han skötte under sitt fängelsestraff som står för allt det han eftersträvar: förlåtelse, frihet och ett snabbflytande liv. Egentligen hade det lika gärna kunnat handla om en hund, men med tanke på att många av de kulturella aspekterna är rotade i Japan känns det helt logiskt med detta blötdjur.

Ska vi gå tillbaka till det som egentligen är filmens absolut största problem så är det moralen. Att se en liknande film i västerländska sammanhang där en kallblodig mördare framstår som en hjälte medan den mördade frun får stå sitt kast, är i stort sett otänkbart. Samtidigt följer nästan alltid en oerhört intressant diskussion med de man sett filmen med efteråt. Kan man förlåtas för vad som helst? Är det rätt att ge någon en andra chans? Kan man ta en andra chans på allvar? För vem kan synderna bekännas utan att dömas på rätt sätt?

Imamura lämnar ett eget och ganska osubtilt svar på detta genom att just göra Takuro till en sympatisk karaktär. Men samtidigt är det också det som gör att vi själva blir tvungna att ta ett aktivt beslut när vi ser filmen. Är det okej att hoppas på att det ska gå bra för Takuro och hans ål eller skulle filmen ens ha gjorts? Är det positivt att en man som gjort något helt förkastligt får en lika bra chans igen?

Precis som Takuro menar i filmen så ger ålen inga svar, den lyssnar bara lovligt. Och det är på det sättet som man förstår det som är viktigt med dettaa synnerligen vackra, svårtolkade och starka drama. Och det blir knappast ål på julbordet igen.