A Long Way Down (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det är nyårsafton vid Toppers House, den populäraste självmordsplatsen i norra London. Fyra främlingar kommer snart att få erfara att ett självmord inte är den privata handling de förväntat sig...

Baserat på Nick Hornbys roman "Fallhöjd".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: A LONG WAY DOWN

I lättsammaste laget
Berlin Film Festival 2014 – När en självmordsbenägen kvartett hamnar i centrum på en dramakomedi blir det lite som en "Breakfast Club" för vuxna. Men det dippar till och "en för alla, alla för en"-mentalitet känns kraftigt simplifierad.

Det är nyårsafton och Martin Sharp (Pierce Brosnan) har bestämt sig för att ta sitt liv. Men han är inte ensam om planerna att hoppa från 15:e våningen och får snart sällskap av Maureen (Toni Collette) - en ensamstående mamma som har en handikappad son, Jess (Imogen Poots) - en känd politikers dotter med mascara smetad under ögonen  och JJ (Aaron Paul) - ett pizzabud som påstår sig ha cancer. Själv är Sharp en TV-stjärna som hamnat i blåsväder efter att suttit inne för att haft sex med en minderårig. Just precis, filmen är rustad med vitt skilda karaktärer - konstellationen för att tilltala en bredare publik, men enas på ett område, de är en självmordsbenägen bunt som alla ser döden som sin sista utväg.

Men om det ändå vore så enkelt att samtliga skulle få sin önskan uppfylld hade det naturligtvis inte blivit någon film. Operationen avbryts och tillsammans sluter de istället en pakt; under de kommande 6 veckorna får ingen begå självmord. Jess tar en överdos och överlever men nyheten om självmordsförsöket når löpsedlarna snabbt som attan. För att slippa trakasseras av pressen flyr stödgruppen iväg och omhuldar varandra på en all inclusive charterresa.

Även om jag så här långt i livet har klarat mig utan att ha läst en enda Nick Hornby-roman vet jag iallafall så mycket som att han tillhör en grupp av populära samtida författare, bland Nicholas Sparks, vars böcker ofta blir till film (Johnny Depp köpte filmrättigheterna redan innan boken gått i tryck). I "A Long Way Down" känns berättarrösten igen från andra filmatiseringar av Nick Hornby-romaner, exempelvis "Om en pojke". Den ena avlöser den andra med bekännelser kring deras liv. Var och en har sina egna motiv till att vilja lämna jorden, något som de i min mening överkommer alldeles för fort.

I hemlandet Frankrike är regissören Pascal Chaumeil ("Heartbreaker") i synnerhet känd för sina franska rom-coms som har ett gott rykte bland biobesökarna men ett mindre gott anseende hos kritikerna. Med sin första film i vänstertrafikens England köpslår Chaumeil inte med de senare men tacklar uppgiften på ett skapligt sätt. "A Long Way Down" är en lättsam film, vadderad om man vill kalla det så, som inte kommer åt alla känslolägen. Den gör sig bäst i att ses som en film om människans kollektiva ansvar.

Rutinmässig brittisk feelbad
Jag tror inte att vare sig regissör, manusförfattare eller finansiärer hade tänkt sig att göra en fars, när de såg A Long Way Down framför sig. Men det är precis vad de har gjort. Det kanske låter som att en dramakomedi om suicidala och djupt olyckliga människor skulle ha lite svärta och tyngd i sig, men av det syns inga spår i slutresultatet. Men vi tar det från början. Filmen bygger på Nick Hornbys roman med samma namn från 2005. Den möttes av halvdana recensioner och ses av många som en av Hornbys svagaste böcker. Det hindrade inte Johnny Depp från att köpa filmrättigheterna och ett halvhjärtat försök att fästa berättelsen på film följde. Några år senare var det dags för nya tag och den här gången lät Hornby filmrättigheterna gå till sin fru - Amanda Posey - ett mindre lyckat beslut så här med facit i hand. A Long Way Down berättare historien om fyra miserabla människor som av en slump bestämmer sig för att ta livet av sig genom att hoppa från ett och samma hus på nyårsafton. När de träffar på varanda bestämmer de sig istället raskt för att dra dåliga skämt och bilda en pakt om att leva, åtminstone i några veckor till. De bestämmer sig för att sälja in sin story till pressen och snart är de fyra mediakändisar och får kämpa för att undvika nyfikna journalister i varje hörn. Gruppen leds av den vanärade för detta programledaren Martin, spelad av en flamboyant Pierce Brosnan som hoppar, skuttar och dansar sig igenom filmen som om han är med i en West End-musikal. Den stukade och inåtvände Maureen är gruppens hjärta, men Toni Collettes överspel och manusets klichéetyngda repliker gör henne inga tjänster. Amerikanske musikern JJ (Aaron Paul) är gruppens mystiske gåta, ingen förstår varför han vill ta livet av sig. Han gnider sin perfekta skäggstubb och hasplar ur sig den ena förklaringen efter den andra med sin sexiga whiskeyröst - men till sist känns han mest som en juvenil ung man som tar sig själv på för alldeles stort allvar. Sist ut är den utåtriktade politikerdottern Jess, som kompenserar sitt inre mörker med intensivt festande och en förmåga att konstant göra sig lustig över precis allting. Imogen Poots har intensiteten och närvaron för att lysa upp duken i korta perioder, men efter ett tag börjar även hennes stjärna att falna. A Long Way Down har ett stort problem, och det är att ingenting i filmen känns äkta. Storyn, karaktärerna, humorn, scenerna, musiken - ja precis allt känns som något som ett gäng manusförfattare suttit i luftkonditionerade konferensrum och workshoppat fram. Det finns en scen i början av filmen när de fyra i gruppen brister ut i ett förlösande skratt som illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Det känns regisserat, onaturligt, fel. Nu är inte allt dåligt, skådisarna har sina stunder, speciellt Imogen Poots intensiva Jess. Det finns ett par smålustiga scener och det hela är inslaget i den där brittiska varma tonen som gör att det hela är rätt behagligt att se på. Det räcker inte för att rädda filmen från sig själv. A Long Way Down vill vara en humanistisk mörk komedi som säger något om att finna varandra som medmänniskor. I själva verket är det en cynisk, överspelad fars med lika mycket visdom som en kinesisk lyckokaka.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
PerH
Jag älskar Nick Hornbys böcker och oftast också filmerna men denna sorgliga soppa hade jag kunnat vara utan. Dom misslyckas komplett med att förmedla den där Hornby känslan, det är egentligen bara "voice overn" som kännetecknar honom. Sen är Pierce Brosnan helt fel i huvudrollen och det är egentligen bara Aaron Paul som lyckas med sin roll och som känns rätt. 2/10
Robinjoh
Tyckte den var helt OK faktiskt, Aaron Paul är ju en jävligt bra skådis alltså! Svag 3/5

Veckans populära filmer

Visa fler