47 Meters Down 2017

Du är på semester i fjärran land, träffar slumpvist några sköna snubbar på en fest och går med på att dyka i det hatfyllda havet dagen efter. Dålig idé - alla som sett ”Hostel” vet att man inte ska lita på främlingar när man är utomlands. Fast denna gång är det inte sadistiska psykopater som är hotet, utan de huggtandade bestarna som gjorde ökända via Spielbergs klassiska rysare.

Även om det kan låta som ett billigt upplägg för en skräckfilm - säkerhetsmekanismen till buren som ska hålla filmens två systrar i säkert förvar bara råkar vara lite rostig - så lyckas den här thrillern skildra många av våras värsta mardröm. Att vara i den utsatta situation där man lagt sitt liv i en främlings händer, något går fel och plötsligt stirrar döden i vitögat… på havets botten dessutom. Omringad av hajar!

När man som luttrad skräckfilmsnörd sett otaliga rysare, speciellt med hajtema, är det inte mycket som skrämmer längre. Men jag kommer på mig själv att sitta klistrad vid skärmen och faktiskt hoppa högt flera gånger. Regissören/manusförfattaren Johannes Roberts lyckas med intensiva närbilder och klaustrofobisk stämning skildra den panik och skräck som infinner sig vid ett sådant mardrömsscenario.

Det som bidrar bäst till filmens spänningsmoment är att man får känslan av att vara 47 meter ner på havets botten tillsammans med våra hjältinnor och desperat försöka se vad som hotar i mörkret - utan det tröttsamma Found Footage-formatet. Att man kan ifrågasätta hajarnas logiska beteende eller vissa orealistiska detaljer gör inte så mycket - när de väl dyker upp blir det otäckt och man skriker åt de mänskliga karaktärerna att simma för livet!

Två detaljer som tyvärr drar ned betyget är dels Mandy Moore. Den sympatiska men ganska svaga aktrisen är inte helt usel men hennes rollfigur, den snälla typen som aldrig ”vågar”, är lite väl gnällig. Dessutom ska hon evigt kommentera allt som händer och sker, som om publiken vore för dum eller ignorant för att uppfatta det. Om tanken är att detta beteende beror på ett paniksyndrom så funkar det inte.

Sedan är finalen en riktig besvikelse. Ett slut som dels är förutsägbart och ganska skamlöst ”lånar” från andra filmer inom genren. När eftertexterna börjar rulla blir reaktionen mest en kombination av ”Va?” och ”Jaha?”. Det är synd för i övrigt är detta en ovanligt kompetent hajrysare där man prioriterat spänning och atmosfär framför CGI-djur. Men visst, man lär inte se den och ta dykarcertifikat inom snar framtid.