Intervju: Sofia Ledarp

27 Augusti 2011 | 12:01

Sofia Ledarp om "Försvunnen"

<i>(Fotograf: Erik Molberg Hansen)</i> Sofia Ledarp berättar: "Det är en av de absolut svåraste sakerna jag gjort och mest krävande, både fysiskt och emotionellt."

Sofia Ledarp som fick sitt genombrott med "Den man älskar" gör nu sin första huvudroll i thrillern "Försvunnen" där hon jagas av en allt annat än en vänlig Kjell Bergqvist. Hon har också hunnit med att medverka i Millenium-filmerna "Män som hatar kvinnor", "Luftslottet som sprängdes" och "Flickan som lekte med elden". MovieZine tog ett snack med Ledarp om hur hon förberedde sig för en sådan här fysisk roll och om eventuella planer att göra film i Hollywood.

Hur känns det att vara med i en för Sverige så annorlunda genre som en thriller?

Det är det som är så roligt tycker jag för dels är jag själv uppvuxen med jättemycket och har sett mycket thrillers och sådana typer av filmer, och ofta är det från USA som är helt fantastiska på att göra det. Det är så ovanligt att få ett sådant manus och också få vara med i en sådan process under så lång tid eftersom de kontaktade oss för 5-6 år sen så har man fått varit med och utveckla, prata och se hur man ska kunna göra det här så bra som möjligt utan att det man går in i det amerikanska thrillersättet för det kan vi aldrig göra för vi har inte den budgeten eller tiden. Hur kan man göra en thriller på ett ganska enkelt sätt och försöka göra det så bra som möjligt? Det är ju skrämmande hur den slår an något som händer ute i samhället, i världen hela tiden. Det är det som är så otäckt och som jag tror är spänningsmomentet i filmen. Jag tyckte att det var roligt att få utmana mig själv genom att göra en sådan här typ av film och försöka göra det så trovärdigt och starkt som möjligt. Fast man egentligen inte har så mycket att spela på. Det är inte så mycket text och scener utan mer situationer som man drabbas av och försöka göra det.

Hur fann du inspiration till en sådan här film?

Vi pratade ju väldigt mycket om "Duellen", "Liftaren" och de här gamla klassikerna. För mig var det viktigt att det inte skulle bli offertjejen, som det lätt kan bli, som bara springer helt villrådigt utan trots att filmen inte bygger på något större dramatiskt grundmaterial så bygger den ju på den här människan som tvingas ta tag i sitt liv på något sätt och ta tag i situationen . Så det kändes väldigt viktigt att hon inte bara blev en liten tjej som sprang runt och blev räddad utan att hon fick bli den handlingskraftige och kunde möta sin rädsla och motståndare, och ta den kampen. Det inspirerade mig mycket.

Hur var det att spela en sådan fysisk roll som den faktiskt är?

Det måste jag ta och säga att det är en av de absolut svåraste sakerna jag gjort och mest krävande, både fysiskt och emotionellt, för just praktiskt så var vi en skog, jag var barfota, det var mycket springa och just utsätta sig själv och pusha gränserna för sig själv hela tiden, rent fysiskt. Men sen också rent emotionellt, att vara i det här tillståndet som Malin är i för jag visste till exempel med källarscenerna, som jag hade ett jätteobehag att göra redan på manusstadiet, så kände jag att det här kommer att kräva så jävla mycket av oss alla men framför allt för mig och det kommer vara så viktigt att de scenerna blir trovärdiga så då måste jag kliva in i det där fullt ut. Och det tycker jag var jättesvårt också med tanke på att sådant här helvete händer i verkligheten och det går inte ens att jämföra med det helvetet som vanliga människor råkat ut för. Det tyckte jag var jobbigt, att man visste att det ligger parallellt med verkligheten som är tusen gånger värre. Det var väldigt jobbigt att göra filmen (skratt).

Hur gör man research inför en sådan här roll?

Vi pratade väldigt mycket igenom varje scen och vad vi ville ha ut av den. Jag tycker ju att från fem år tillbaka så plötsligt står det ju i tidningarna, det ligger inte långt ifrån även om man inte har gått efter en verklig historia. Men mer researchia inför varje scen, mycket var ju att ta bort text till exempel. Den här filmen bygger inte på manuset i sig, att man säger massa saker, utan bygger på mötena. Så det var ju en form av research att man upptäckte under gången, under tiden. Det är ju ingen klassisk researchfilm på det sättet utan mer att man kollade igenom gamla thrillers och vi pratade film hela tiden, om filmer vi tyckte var bra och vad som var bra med det och hur vi med våra mått kan försöka skapa det här, och subtilt skapa någon form av spänning för publiken. Och att publiken också skulle känna sig paranoid som huvudkaraktären, och bli rädd. Vi vill ju bli rädda samtidigt som det inte ska vara massa slakt eller för mycket våld utan att det ska finnas någon ljus utgång i det, något så man inte bara går ut därifrån och faller ihop eller spyr eller hatar det.

Apropå filmens inspiration av amerikansk film så gör ju många svenskar film i Hollywood nu. Har du någon tanke kring det?

Nej, man vill ju göra bra projekt och självklart skulle man ju vilja jobba med bra projekt, det är ju prio nummer ett, och sen om det är i Hollywood eller Frankrike... Det är ju klart att det är roligt med större budgetar och kanske möjligheter att som skådespelare att fördjupa sig i saker och ting och få tiden framför allt. Ofta har vi ju inte den tiden i svensk film att hålla på ett år som jag tyckte det var fantastiskt som Görel Crona pratade om när man processar en sak så kostar det ju väldigt mycket tid att göra det. Och det skulle man ju önska att vi fick mer resurser att göra i Sverige för det finns så mycket bra historier att berätta.

Har du någon drömroll eller regissör du vill jobba med?

Jag har flera men drömroll tycker jag är svårt för det kan ju bli vad som helst egentligen, det är ju sammanhanget som gör det. I Sverige tycker jag Ruben Östlund är jättespännande regissör och tycker jättemycket om det han gör, och utomlands tycker jag om Paul Thomas Anderson väldigt mycket och... Coppola! Så klart (skratt). Jag menar "Gudfadern"-filmerna och allt sådant.

Vad har du för framtida projekt?

Just nu ska jag göra faktiskt en film fast på teater, "Persona". Ingmar Bergmans "Persona" ska sättas upp på Stockholms Stadsteater i höst. Också en enorm utmaning för mig. Också för oss att göra den, ett sådant masterpiece på scen. Det är ett väldigt, väldigt bra manus, när man läser det så är det väldigt teatralt.