"Mina vänner dog på Everest"

25 September 2015 | 12:00

”Jag såg mina vänner dö på Everest”

Filmskaparen David Breashears återvände till dödens berg för bioaktuella ”Everest”.

Världens högsta berg, Mount Everest, är en populär destination för äventyrare på jakt efter den ultimata kicken. Men det kan också bli en obarmhärtig dödsfälla. 1996 inträffade den värsta incidenten dittills, då åtta människor miste sina liv.

David Breashears var på plats för att spela in dokumentärfilm. Han bevittnade katastrofen på nära håll. Nästan 20 år senare minns han tillbaka på händelserna när spelfilmen ”Everest” - med Jake Gyllenhaal, Josh Brolin och Jason Clarke i huvudrollerna - blir biofilm. Och det är med blandade känslor han återupplever stormen på bioduken. 

- När jag ser filmen blir jag fortfarande väldigt känslosam att se mina vänner, och undrar hur så goda klättrare,kunde dö vid en sådan rutinklättring, säger han till MovieZine under ett PR-besök i Stockholm.

Hur blev du intresserad av bergsklättring?

- Min far var en friluftsmänniska. Jag växte upp i Wyoming, en stat med mycket vildmark. Men det var egentligen först när jag var elva år. Jag öppnade en bok om bergsbestigning och om Tenzing Norgay. Han och Edmund Hillary var de första på toppen av Everest i maj 1953. I det ögonblicket insåg jag att det var det bästa, mest hjältemodiga och viktigaste som en pojke kan tänkas vilja göra i livet. Efteråt lärde jag mig allt om klippklättring, isklättring och alpinism. Steg för steg. Tills jag till slut kom till Himalaya 1979, jag var 23 år. Från toppen av berget jag klättrade upp på då, runt 7200 m högt, kunde jag se Everest. 

En del skulle kanske se det som enbart en dyr hobby, men för dig har det blivit ditt yrke och ditt liv. Berätta.

- En av anledningarna till att jag blev klättrare var att det inte var förknippat med sponsorer, mediabevakning eller logotyper på kläderna. Det var förknippat med ett ideal. Tvä män på ett rep, kamratskap, att ta sig an en utmaning ihop. Efter det första besöket på Himalaya ville jag fortsätta klättra, och tack och lov har det blivit min karriär. Jag har varit på 50-55 expeditioner, nästan alltid för en filminspelning eller för glaciär-research. Det är det jag gör nu, bidrar till forskning kring klimatförändringarna. Ingen betalade mig för att klättra. Jag har bara fått betalt för att filma medan jag klättrar.

Hur var din första gång på Everest?

- Jag kom dit första gången via Tibet. Jag var 25 år. Det var 1981. Vi kom inte till toppen då. Jag klättrade till toppen för första gången från Nepal-sidan, samma sida som du ser i filmen. Det är den traditionella vägen. Det här var två år senare. Under den klättringen livesände vi för tv, jag var kameraman. Vi var den enda expeditionen det året, 35 personer. Det är speciellt att kunna säga att jag var den 136:e personen att bestiga Everest. Om du skulle åka dit nästa vår och bestiga Everest skulle du vara någonstans runt nummer 4000. När jag var vid berget förra året fanns där 35 expeditioner, och över 1000 personer. Kanske fler. 

- Femte gången jag besteg Everest var för den här filmen. Jag blev involverad som producent redan år 2002. År 2004 blev jag skickad dit av Universal och Working Title Films med ett kamerateam och en stor kamera. Vi filmade hela vägen från basen och varje steg upp till toppen av berget. När du ser miljöer i filmen som ser så verkliga ut, det är för att de är verkliga.



Berätta om händelserna år 1996. Du var där på Everest när stormen kom.

- IMAX-teamet försökte vara bland de tidigaste att klättra upp. Som vi ser i filmen hade Rob Hall och Scott Fischer slagit sig ihop. Men vi ser inte att det också fanns andra team på berget. Vi ville vara en dag före dem. Det som stoppade oss var inte stormen utan starka vindar. Vi fick vända tillbaks till Camp 2 på 6300 meters höjd. På vägen ner såg vi alla komma upp. Rob, som jag hade känt i flera år. Sen mötte jag Scott Fischer, min vän sedan jag var 18 år. Vi har klättrat ihop som unga. Jag visste inte att det skulle vara sista gången jag såg dem. De klättrade vidare, och resten ser vi i filmen.

- Vi var i Camp 2 när vi började få in radiosamtal om att folk var försenade. Det gjorde oss oroliga. Ingen såg stormen komma. Den kom från ingenstans. Vi hörde att Doug hade kollapsat. Då insåg vi att det inte bara handlade om att folk var sena. Vi insåg att det blev allvarligt. Samtidigt täcktes himlen av mörka moln. Jag hade aldrig hört åska uppe på den höjden förut. Vi insåg hur allvarlig situationen var. Vi förstod att folk skulle dö. Det var en våldsam och högljudd storm. Bara att höra den var skrämmande. Tanken på att folk var där ute, långt från sina tält och sovsäckar… Sedan hörde vi inget mer under natten, tills vi hörde Robs röst på morgonen.

- Vi fick veta att Doug var borta, Rob visste inte var hans guide Andy var. Vi förstod sakta att många var försvunna, och att Scott satt kvar på en klippa. Då började vi ta oss upp för berget igen, nu utan kamera. Våra vänner och bekanta fanns där. Vi kom upp till Camp 3 den första dagen, 7400 meter upp. Vi hjälpte helt enkelt folk att komma ner. Nästa dag tog vi oss upp till 7800 meter och mötte klättrare som tog ner Beck Weathers, spelad av Josh Brolin i filmen. Det var otroligt att se honom. Han hade handskar på sig, vi kunde inte se hans frostskador, utom dom på näsan och kinderna. Vi tog ner honom till Camp 2, på 6300 meters höjd, och nästa dag hörde vi att en helikopter var på väg. Ingen hade någonsin blivit räddad från den höjden. 

- Vi nådde toppen den 23 maj, tretton dagar efter stormen. På 8700 meters höjd fann vi Robs kropp. Precis som vi ser det i filmen. Det tog oss tretton hela dagar att få tillbaks vår motivation och styrka, och för vädret att ändras. Det var en tung och otrolig dag. Efter ett så händelserikt år kunde vi knappt fatta att IMAX-teamet hade nått toppen, med en 20 kilos kamera. Det året kommer vi alltid att minnas som både en triumf och också en stor sorg.



Ni började jobba med spelfilmen "Everest" år 2002. Varför dröjde den tretton år?

- De första åren var en utvecklingsprocess. Jag hade filmat på Everest med en IMAX-kamera 1996, jag kände till berget väl. Så jag blev en slags konsult. Jag kunde också bidra med hjälp kring karaktärerna när de började sätta ihop ett manus. Hur är erfarenheten där uppe på berget? Hur är det vid Camp 1? Hur känns det på 8000 meters höjd? Hur är det att ligga i sitt tält och tänka på nästkommande dag? Vi åkte dit och filmade år 2004, sedan fick vi inte mer finansiering. Genom åren gick vi igenom flera olika manus, vi gick till olika skådespelare. Det är alltid en utmaning vid stora produktioner att få ihop allas scheman. Slutligen vid 2013 hade vi en regissör, vi hade hittat ett gäng skådespelare som både var omtyckta och väldigt begåvade, och vi hade ett manus. Då fick vi grönt ljus. 

Var spelades filmen in?

- I januari 2013 tog vi med oss de flesta skådespelare till Nepal. Det kan jämföras med norra Sverige, det är kallt i januari. Vi fick ett smakprov av berget och klättrade ungefär 4500 meter upp. Vi var en dagstur från Everest. De fick uppleva den tunna luften och de såg Everest. De bilderna finns med i filmen. 

- Därefter flyttade vi inspelningen till bergen i Italien, vid den österrikiska gränsen. Det visade sig vara en mycket svårare inspelning än på Himalaya. Ena dagen hade vi en halvmeter snö, nästa dag en meter. Hela läger med tält begravdes under snö. Vi hittade inte tälten som vi skulle filma. Och en stor del av området spärrades av på grund av lavinrisk. Vi kunds filma utomhus nio timmar i sträck, det gav filmen mycket realism. När du ser folk i snö, intensiv blåst och kyla så är det för det mesta på riktigt. 

En fråga som några karaktärer diskuterar i filmen: Vad är det som får folk att vilja bestiga Everest? Vad var det för dig?

- Det handlade inte om Everest, men snarare tanken på att klättra. Att vara i en extrem miljö där man inte behöver tävla mot andra människor. Du och ditt team jobbar tillsammans. Inte mot berget. Men mot ett gemensamt mål där ingen förlorar. Det lockade mig med klättring. Längs den resan finns Everest. Det har en unik plats i vår fantasi. Och det är en speciell plats på vår planet. Det finns bara ett högsta berg. Ibland handlar det om något så banalt som att koma iväg från våra dagliga ritualer. Vi vaknar, äter frukost, går till jobbet. Folk vill göra något tufft, utmana sig själva. För vissa är det bara en sak att kryssa av från listan på sådant de vill göra innan de dör. 

Och om man har den drömmen, att bestiga Mount Everest. Vem skulle du rekommendera det till? Vad krävs för att nå toppen?

- Everest är inte till för alla. Men det börjar bli tillgängligt för fler och fler. En tolvåring har bestigit Everest, en 80-årig man, en dubbelamputerad, och en helblind person. Så jo, det har blivit för alla. Du skulle kunna registrera dig imorgon och åka till baslägret. Om du inte får höjdsjukan så ger jag dig 90 procents chans att nå toppen. Någon kan lära dig att klättra medan du är där. Men jag skulle säga såhär: ju mer du tar med dig till berget, ju mer färdigheter, desto mer belönande blir det. Som vi ser i filmen kan det vara en farlig plats.

- Jag skulle tipsa om att man lär sig att klättra på egen hand. Ta med en kompanjon. Klättra på natten, klättra i vind. Ta dig ut i svåra förhållanden. Ta dig norrut, till Kilimanjaro. Och klättra inte bara på soliga dagar, det kan alla göra. Klättra på vintern. Klättra i mörker. Det är så du hittar utmaningar på berget: när du är trött, hungrig, och vinden och snön kommer. Du behöver få den erfarenheten flera gånger innan du är redo att möta 8000 meters höjd.


”Everest” har biopremiär i helgen.